furiku

Old news förmodligen, men oj. Det går inte ens att bli upprörd, så löjligt är det.

Nima "Nordic Dervish" Daryamadj gjorde för ett par dagar ett upprop på sin blogg där han vädjar till troende muslimer att visa hur fel han haft.

Ingen, INGEN har skickat de där tjugo fantastiska verserna “med förbluffande visdom och skönhet” trots att jag hintade om det redan den 15.
/…/
Så jag säger det tydligt: Alla muslimer, skicka mig allt som media inte skriver. Alla positiva saker om islam som ingen säger. Alla sköna korancitat vars förbluffande visdom knäcker en. Alla vackra tolkningar av missförstådda verser.

Nima utlovar två positiva kolumner om islam i Aftonblaskan, bara någon kan visa för honom vad det finns att skriva om som är positivt egentligen. Jag vill uppmärksamma detta helt enkelt därför att jag är oerhört spänd på resultatet. Så alla muslimer som någon gång råkar passera denna blogg, skriv till Nima!

Andra bloggar om: islam, nima daryamadj, muslimer

I senaste numret av The Economist finns en läsvärd artikel om den tills ganska nyligen mestadels förbisedda molekylen RNA - ribonukleinsyra. Molekylen är nära släkt med DNA (deoxyribonukleinsyra) och spelar en viktig roll i cellen som förmedlare av budskap: RNA-strängar skapas från DNA-mallen och dessa strängar översätts sedan till proteiner.

Länge var det ungefär så man såg på RNA; en extremt viktig men förhållandevis ointressant molekyl som vi redan visste tillräckligt om. Man hade hittat ett par tre olika typer med lite olika funktioner och sen var det nog med den saken. Det som hänt på senare tid är att molekylärbiologer plötsligt insett att de inte visste så mycket som de trodde - faktum är att hela cellbiologin helt oförhappandes ställts på huvudet av nya fynd som visar att RNA är långt viktigare än man trott.

För det första finns det många fler typer av RNA än de välkända messengerRNA (som är intermediären mellan DNA och protein), transferRNA (som parar ihop rätt nukleotidkombinationer med rätt aminosyror för att bygga proteinet) och ribosomal RNA (som är själva maskineriet som bygger ihop proteinerna).

The diversity is staggering. There are scnRNAs, snRNAs and snoRNAs. There are rasiRNAs, tasiRNAs and natsiRNAs.

The Economist fortsätter med att beskriva hur ett särskilt RNA (som fått namnet XIST) ansvarar för att stänga av den extra X-kromosom vi honor bär med oss (annars får vi problem med överdosering av vissa genprodukter!), och att det till och med finns ett "pregnancy-induced non-coding RNA" som passande nog döpts till PINC. Anstormningen av nya RNA-sorter har lett till att särskilda kommiteer tillsatts för att reda ut nomenklatur och klassificering.

Men vad sysslar alla dessa små, hittills okända, molekyler med? Det verkar som om de döljer svaret till en gammal, svårutredd fråga inom biologin: Hur kommer det sig att stora, komplexa varelser som människan har ungefär samma antal kodande gener som små och enkla organismer som nematoder? Det visar sig att skillnaden troligtvis ligger just i alla dessa små RNA-molekyler. Levande organismer är alla beroende av ungefär samma typer av proteiner, skillnaden i komplexitet ligger i var i organismen och när under dess embryologiska utveckling dessa proteiner får göra sitt jobb. Och regleringen sker bland annat med hjälp av olika typer av RNA.

The picture that is emerging is one of "hard-wired" simple organisms, which mostly stick to using RNA for fetching and carrying, and "soft-wired" complex ones that employ it in a management capacity. In the complexity stakes, it is not how many protein-coding genes you have, but how you regulate them, that counts.

Bland annat tycks dessa små RNA-bitar reglera Hox-gener, som jag skrivit om förut.

Dr Bartel has already discovered microRNA genes interspeersed among sets of protein-encoding genes called Hox clusters. Hox clusters contain basic instructions about body plans, and the genes within them are arranged inn the order in which they influence their owner’s shape during development. /…/ The role of the interspersed microRNAs is to regulate these high-level commands. 

Det är även detta som ger upphov till de för många något förbryllande epigenetiska fenomenen som gör att organismer ibland uppvisar en närmast Lamarckisk ärftlighet - minns ni de stressade hönsen vars avkommor ärvde förvärvade egenskaper? Medias spin på det hela var förstås att man nu utmanar Darwins evolutionsteori, men det är bara löjligt. Epigenetiken ligger som ett lager ovanpå den vanliga genetiken och är det Economist hänvisar till som "soft-wiring": Hur gener regleras och uttrycks bestäms av molekyler som påverkar DNA på olika sätt utan att för den skull inducera mutationer, och dessa molekyler kan ärvas i ägget och på så sätt få det att se ut som om förvärvade egenskaper ärvts á la Lamarck.

The idea that the RNA operating system which is emerging into view can, as it were, re-write the DNA hard-drive in a predesigned way, is not completely ridiculous. This could not result in genuine novelty. That must still come from natural selection. But it might optimise the next generation using the experience of the present one, even though the optimising software is the result of Darwinism. And if that turned out to be commonplace, it would be the paradigm shift to end them all. 

Det är med andra ord spännande att vara biolog just nu, förutsatt att man inte är för fast i sitt tänkande - men det ska ju inte en riktig vetenskapsman vara… 

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, RNA, mikrobiologi, genetik, epigenetik

Religionskritik i blogosfären finns det gott om och nya tillskott kommer hela tiden, exempelvis Allotetraploid som jag verkligen kan rekommendera. Därför tänkte jag ta en liten paus från det området och i stället ägna mig åt vetenskaplig allmänbildning - närmare bestämt bildning. Såsom varande smått besatt av eusociala insekter och speciellt bin tänkte jag därför bidra till att utöka min förhållandevis begränsade läsarkrets kunskaper i ämnet. Förhoppningsvis med så lite ordvitsar som möjligt. I denna första post finns lite allmänna fakta om bin, i följande delar kommer jag att koncentrera mig på olika aspekter av bisamhället. So, without further ado:

Min Bisyssla - del 1: Inledning 

Biarter och biavel
Apis mellifera heter honungsbiet vi har i våra kupor. Liksom människan har det sitt ursprung i Afrika och enligt genetiska undersökningar tycks det ha emigrerat till Europa i två omgångar. När vi först började odla bin fanns honungsbiet i Afrika, Europa och västra Asien, men tack vare människan finns det nu överallt i världen där klimatet tillåter biodling. Även andra biarter har i någon mån domesticerats, exempelvis A. cerana, det indiska biet, men A. mellifera är en oslagbar honungsproducent då det bildar stora samhällen som naturligt lägger upp stora förråd med honung som bina livnär sig på under perioder då ingen nektar finns att hämta i naturen.

Man kan knappast tala om domesticering i ordets vanliga bemärkelse när det gäller honungsbin. Vi tillhandahåller fina bostäder åt våra bin, skattar deras honung och ger dem sockerlag i gengäld. Men det går inte att hålla bin instängda på samma sätt som kor, hästar, får och grisar. Biodling sker på binas villkor. Däremot har man bedrivit avel så att binas temperament långsamt ändrats. De bin vi odlar i Sverige idag är mestadels väldigt snälla, och går till och med att hantera utan skydd (fast det är naturligtvis inte att rekommendera, då även snälla bin kan bli klämda och skrämda). Man försöker även avla på bin så att de ska bli mindre benägna att svärma, och dra in mer honung. Det är dock svårt att veta om det avelsarbetet gett någon effekt, eftersom våra metoder för att förhindra svärmar och honungsskattning har blivit bättre och bättre samtidigt som avelsarbetet pågått. Enligt vissa källor samlar dock dagens domesticerade honungsbin in betydligt mycket mer honung än vad de behöver.

Det finns flera olika raser av honungsbin. Bina på bilderna här i min blogg (som är från min egen bigård) är av rasen Krainer eller Carnica, som har sitt ursprung i östeuropa, om jag inte missminner mig. Biraserna sägs ha olika egenskaper vad gäller temperament och honungsproduktion men jag är själv tveksam till att dessa skillnader är särskilt markanta - den främsta skillnaden är färgen. Krainer är mörka med grå eller brun päls, Italienska bin är gula, Buckfast är blandade och det mörka nordiska biet är nästan helt svart. 

Pollination
Förutom honungsproduktionen används bin som pollinatörer. Det kan man även använda olika arter av solitärbin och humlor till, men troligtvis är honungsbin mer effektiva eftersom samhällena är större. Pollination är extremt viktigt både för naturligt förekommande växter och för våra grödor. Många bönder och fruktodlare betalar biodlare för att de ska ställa sina kupor i närheten. Om en blomma blir otillräckligt pollinerad utvecklas färre frön, och de fruktämnen vi vill åt är beroende av frönas utveckling. Man ser tydligt på ett äpple om det är ofullständigt pollinerat; ena sidan kan vara förkrympt. Tittar man inuti kommer man att se att det saknas flera frön i kärnhuset.

Eusocialitet
Bin är eusociala insekter, precis som humlor (som också räknas till gruppen bin), myror och getingar. Alla dessa insekter är gaddsteklar och tillhör ordning Hymenoptera. De har en särskilt intressant genetisk karaktär: de är haplodiploida. Detta innebär att honorna är diploida, dvs har två uppsättningar kromosomer - en från vardera förälder, precis som vi - medan hanarna är haploida, dvs har endast en uppsättning kromosomer. Denna enda uppsättning kommer ifrån modern. Hanarna, eller drönarna, har alltså ingen far, utan kläcks ur obefruktade ägg. Mer om detta i ett senare avsnitt.

Den stora skillnaden mellan honungsbin och de andra sociala insekter vi har i Sverige är att binas drottning är fullständigt beroende av arbetare för sin överlevnad. Hos de andra arterna dör arbetarna på hösten och endast parade drottningar övervintrar, för att på våren starta ett nytt samhälle helt på egen hand. Detta skulle en bidrottning aldrig klara - hon kan inte ens äta själv! Utan uppassning dör drottningen, som är en renodlad äggläggningsmaskin. På samma sätt är arbetsbin fullständigt beroende av drottningen då de själva (oftast) inte kan reproducera sig. Ett ensamt bi är alltså inte värt mycket utan betyder endast något som en del av gruppen, varför man ofta talar om ett bisamhälle som en enda "superorganism". Man ska dock vara försiktig med hur långt man drar denna metafor när man börjar tala om evolutionära processer som naturligt urval.

Binas bostad
I naturen bygger honungsbiet sitt bo i klippskrevor, ihåliga- träd, skorstenar och andra utrymmen som är någorlunda skyddade. I brist på bra utrymmen kan de till och med bygga sina vaxkakor hängande från en trädgren, men det är otroligt att ett sådant samhälle överlever våra kalla vintrar. När man först började med biodling samlade man vilda svärmar exempelvis i trästockar eller halmkupor, där bina fick bygga sitt bo som man sedan mot slutet av säsongen skar ut och mosade sönder för att extrahera honungen. Så småningom kom någon på att man lätt kunde få bina att bygga sina kakor i träramar, vilket tillät en att skatta honung utan att förstöra samhället, och så var den moderna biodlingen född.

Vaxkakorna är vackert mönstrade med sexkantiga rör. Det har visat sig att det sexkantiga mönstret ger optimal stabilitet med så låg vaxåtgång som möjligt. Troligtvis var kakorna mindre regelbundna från början, med mer cylinderliknande utrymmen, men det naturliga urvalet har främjat de bin som byggde regelbundna, “snåla” kakor. Vaxkakorna är både förråd och barnkammare; i rören förvaras honung och pollen, larver och puppor - på biodlarspråk kallat “yngel”. På bilden syns med vaxlock täckt honung i övre vänstra hörnet, sedan öppen honung, och yngel i olika åldrar i det nedre högra hörnet (klicka här för större version).

Nästa del
Nästa del i serien om min Bisyssla kommer att handla om arbetarnas liv och hur samhället förändras över året.

Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling

Andra bloggar om: honungsbin, bin, apis mellifera, eusociala insekter

Trist men sant. Och hans val är fullständigt begripligt. Desto mer obegripligt ter sig nu meningsmotståndarnas beteende. Vad är det för fel på en människa som önskar att en annan människa ska stekas i evighet?

Nima skriver:

Anledningen till att jag 2004 öppnade koranen var att en gång för alla hitta all den poesi som påstods finnas där, så jag kunde bekämpa den ökande islamofobin. Istället blev jag negativt överraskad över innehållet!

/…/

Följare av "fredens och kärlekens" religion, ni som har förbannat och hotat, ni har inte vunnit utan snarare förlorat en möjlighet. Hade ni övertygat mig så hade ni fått en proislamisk röst i Sveriges största kvällstidning. Om ni hade försökt så hade jag gett er credit offentligt. Istället måste jag tyvärr konstatera; när jag kritiserade kristendomen lika hårt så blev folk visserligen arga, men efter långa bibelcitat och "du har inget förstått" så avslutades mejlen oftasst med "jag ska be för dig", inte "må gud grilla dig extra ‘well done’."

Så har en ung, hipp islamkritikers röst tystats i ett alltför tidigt skede och det svenska debattklimatet tar återigen ett steg tillbaka. Jag själv? Min kritik äger mycket liten legitimitet eftersom jag egentligen kan väldigt litet om islam, så enligt mina egna principer ligger jag lågt på den fronten.

Nima, din röst behövs, men kanske talar din tystnad lika högt.

Andra bloggar om: islam, islamkritik, nima daryamadj, hot

Det känns som om det är något av ett obligatorium att nämna kreationistmuseet i Kentucky. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga om saken som inte redan är sagt - det är idiotiskt, löjligt, upprörande och föga förvånande.

Så jag tänker vara lat och helt enkelt lämna över till andra som faktiskt varit där:

Ars technica takes a field trip to the Creation Museum.

Bloggaren Media Czech har också varit där.

Ebayateisten Siamang är deprimerad, då det flashiga kreationistmuseet tydliggör precis hur tråkiga många vanliga naturhistoriska museer är.

National Center for Science Education har sammanställt ytterligare några reaktioner på museet. 

Andra bloggar om: kreationism, vetenskap, genesis, idioti

Som en liten hyllning till radioprogrammet Spanarna, som hade säsongsavslutning idag, tänker jag skriva detta mitt första ordentliga blogginlägg efter lång frånvaro som en spaning. För er som inte är bekanta med programmet innebär detta att jag kommer att presentera tre "fallstudier" som låter mig identifiera en trend, varefter jag gör någon typ av förutsägelse om framtiden.

Mitt ämne är treknobabble, som för alla nördar (och i detta inlägg använder jag "nörd" i betydelsen "geek", inte "nerd") torde vara ett synnerligen bekant fenomen. Mina tre fallstudier tjänar till att förklara vad det hela handlar om för er som inte är bekanta med begreppet, samt att påvisa en viss trend över tiden som jag tycker mig kunna se.

Först och främst kommer förstås Star Trek. Jag har sett en serie (DS9) och lösa avsnitt ur några av de andra och det finns ju egentligen ingenting som slår Star Trek vad gäller mängden pseudovetenskapligt larv. I början tittar man storögt och undrar vad manusförfattarna rökte egentligen, men sedan vänjer man sig och börjar tycka att det hela är ganska charmigt. Och eftersom jag nu inte är någon expert på fysik direkt så brukar jag faktiskt inte ha alltför mycket att klaga på, eftersom det oftast är i det området Star Treks treknobabble rör sig. Hur som helst, tydligt är att Star Trek-författarna inte ansträngde sig nämnvärt för att det hela skulle hålla ihop vetenskapligt - bara man fick in lite svåra ord var man nöjd.

Sedan har vi då Arkiv X. Jag har sett i stort sett alla mytharc-avsnitt (utom de allra sista, så ni får inte spoila! ) och undvikit resten, men det var ändå tillräckligt för att få i mig min beskärda del treknobabble á la Arkiv X. Problemet med denna serie om man jämför med Star Trek är att den utspelar sig i vår samtida värld, snarare än en framtida, utspejsad sådan. Detta gör att åtminstone jag känner att jag har vissa kvalitetskrav vad gäller de vetenskapliga utsagor som oftast Scully står för. Och då blir det mycket svårt att acceptera kardinalfel som hade varit så lätta att undvika. Favoritexemplet är ett avsnitt där de hittar en främmande substans någonstans och Mulder låter undersöka det. Han får fram en kemisk formel som han visar för Scully, som kisar mot overheadbilden och säger att det är ett syntetiskt protein av något slag, men hon vet inte riktigt vilket.

Jo, jag tackar för det. På overheadbilden Mulder visar syns nämligen bara proteinets skelett, de peptidbindningar som alla protein - syntetiska eller ej - har gemensamt. De grupper som visar vilka aminosyror som ingår, och som alltså är det intressanta i sammanhanget, har ersatts med bokstaven "R" - vilket är vanligt om man bara vill visa just hur peptidbindningarna ser ut för en biologstuderande på första året i universitetet…

Man har alltså brytt sig om att hitta ett kemiskt diagram som faktiskt föreställer ett protein, men sedan har man inte brytt sig om att den relevanta och i det här fallet absolut nödvändiga informationen faktiskt ingår i den figur man valt. Varför denna halvmesyr?, undrar jag. Och allt detta är förstås helt oavsett att det är högst otroligt att Scully med en slö blick kan se att ett protein är syntetiskt (vilket jag får anta innebär att det ej kommer från en känd, nu levande organism).

Min tredje fallstudie, rykande färsk från klippbordet då den precis visats färdigt i USA, är Heroes. Jag vill börja med att säga att det är den bästa tv-serie jag sett. Inte en tråkig minut! Att den skitsnygge indiske genetikern dessutom pratar om evolution i var och varannat avsnitt är förstås inte helt fel, även om han talar om det på ett väl romantiserat och på gränsen till idealiserat sätt. Sådant kan jag ha överseende med. Jag är också beredd att ha överseende med att det är fullständigt omöjligt för mutationer i vårt DNA att ge upphov till den typen av förmågor som personerna i Heroes har. Jag har ett generöst mått av suspension of disbelief, så länge det handlar om sådant som är nödvändigt för storyn. Var kommer då treknobabble in? Ja, Heroes-författarna verkar verkligen ha ansträngt sig för att undvika det. Pseudovetenskapligt babbel förekommer i stort sett inte alls, istället fokuserar man på huvudpersonernas karaktärsutveckling. Jag applåderar. Men - på ett par ställen faller man ändå i treknobabblefällan. Vid ett tillfälle kastar tidigare nämnde genetiker ett öga på en skärm som ser ut att visa en suddig bild av röda blodkroppar och utbrister att "her nucleotides are decomposing!"

Jo, det är väl möjligt. Det låter som en ytterst märklig sjukdom att ha, men jag är å andra sidan ingen läkare. Och om ens nukleotider bryts ned kan man nog lugnt påstå att ens dagar är räknade, eftersom det skulle förhindra celldelning och därmed tillväxt. Mitt problem med repliken är att den görs i samband med den skumma datorbilden. Om skärmen hade varit täckt med siffror eller grafer hade jag kunnat acceptera påståendet, men röda blodkroppar? De har ingen cellkärna, och följaktligen inget behov av celldelning!

Så, i Heroes verkar man alltså ha ansträngt sig för att inte komma med en massa dum pseudovetenskap, men man lyckas inte riktigt.

Den här spaningen har nu helt rört sig i tv-seriernas värld, men det finns otaliga exempel på felaktig vetenskap från t.ex. spelindustrin. Tänk till exempel på hur vilddjur är fördelade i World of Warcraft. Slår det er inte som något märkligt att alla vargar tycks krypa omkring i samma område, alla björnar likaså, och för den delen alla andra djur också? Aldrig någon hälsosam blandning av djurarter, där kanske de snällare varianterna samsas i ett område och de större och starkare i ett annat. Det är förstås ett ekologiskt mysterium vad alla dessa rovdjur, som rör sig i områden där det bara finns andra rovdjur, lever av. 

Vad är då min förutsägelse vad gäller framtiden? Jag tror att det kommer att startas ett konsultföretag - om det inte redan gjorts, förstås. Ett företag som manusförfattare och spelutvecklare som är mån om att vi välutbildade nördar ska slippa grimaschera kan vända sig till för att få sin påhittade värld och vetenskap kollad.

Jag känner mig ganska säker på att min förutsägelse kommer att slå in - för om ingen annan gör det, så gör jag det själv.

Treknobabble Inc! 

Andra bloggar om: treknobabble, star trek, x-files, arkiv x, heroes, pseudovetenskap

Jag skulle nu kunna ge mig in i en lång förklaring till varför jag försvann och lät bloggen ligga på is så länge, men eftersom jag egentligen bara bloggar för mitt eget höga nöjes skull tänker jag inte göra det. Men en kort kan ni få:

Jag var inte riktigt nöjd med mitt liv. Men nu är det mycket bättre.

Med ökad livsglädje kommer även lusten att blogga tillbaka. Så nu jävlar. Vi får se hur mycket jag skriver så här i början - men nu vet ni att jag lever iallafall.

Det har för övrigt inte hänt uteslutande dåliga saker sen sist… 

Jag ber om ursäkt för frånvaron och skyller i vanlig ordning på min dator, som hatar mig trots all kärlek jag överöser den med.

Senaste nytt: Jag började förra veckan på yoga. Anledningen är att jag är i desperat behov av att aktivera min kropp. Jag lider av akut ansträngningsallergi (den medicinska termen är "förbannad lathet") så F&S och annat hurtigt är out of the question. Yoga, om man bortser från det vidskepliga, verkar som ett bra sätt att mjuka upp och lära känna sin kropp.

Positivt är att just vår yogainstruktör verkar ha fattat att en övervägande del av sveriges befolkning (förhoppningsvis) faktiskt inte tror på chakran och annat konstigt. Det enda ord hon använder som är populärt i new age-kretsar är "energi", och det använder hon nästan helt utan flummiga övertoner; d.v.s. hon använder ordet i stort sett i dess rätta bemärkelse.

Dock undrar jag lite hur det står till med de fysiologiska kunskaperna. Att andas djupt syresätter i och för sig blodet bättre än att knappt andas alls, men det betyder inte nödvändigtvis att man bättre syresätter "hela kroppen". För det krävs rörelse eller massage så att blodtillförseln kommer igång ordentligt. Och att försöka lirka ned nacken och svanken för att ligga plant på golvet är inte sådär jättesmart när man nu råkar ha en S-formad ryggrad. När jag ligger avslappnad på golvet kan man få in en knytnäve under min rygg, aldrig att jag rätar ut den helt!

Jag är även tveksam till att man genom att rulla med huvudet stimulerar sköldkörteln och hypofysen till att producera mer "hormoner som gör en lugn och harmonisk". För det första därför att sköldkörteln regleras av hypofysen som i sin tur regleras av hypothalamus - ökad blodcirkulation torde inte påverka detta nämnvärt. För det andra bildar hypofysen och sköldkörteln hormoner som främst påverkar saker som har med metabolism och reproduktion att göra. Däremot är rörelsen, så länge man gör den mycket försiktigt, säkert bra för att lätta upp spänningar i nacken.

Men på det hela taget är det fullkomligt uthärdligt och halva idén är ju att man går dit för att slippa tänka på vardagens bekymmer. Om det är rörelserna som distraherar en eller om det är felaktiga vetenskapliga utsagor spelar väl ingen roll. 

Andra bloggar om: yoga, new age, vetenskap, fysiologi

Enligt Blogsome är detta mitt hundrade inlägg. Jag är inte så säker på att det verkligen stämmer, men förmodligen är felmarginalen inte större än +/- 2.

Så, jag har haft den här bloggen några månader nu och har ganska stadig trafik och några riktigt trogna läsare. Det är oerhört roligt, särskilt när jag får respons på vad jag skriver. Så jag tänkte passa på att fråga er mina läsare: hur tycker ni att bloggen ska utvecklas? Är det något jag borde skriva mer om (eller mindre)?

Passa på nu, för ni vet ju att jag vanligtvis aldrig lyssnar på folks åsikter…  

Andra bloggar om: bloggande