furiku

Mycket trevlig kolumn i DN idag av PC Jersild. "Ett ord i rättan tid", sa min mor, och jag kan inte annat än hålla med. Vi behöver fler lugna, sakliga röster som säger som det är. Något som slagit mig angående religionsdebatten de senaste månaderna är hur många av de som egentligen håller med oss (Humanisterna, Dawkins och andra) i sak sätter sig på tvären och gnäller, "Ja alltså jag tror inte på gud, men måste ni vara så otrevliga? Folk kan väl få tro på vad de vill?"

Jo visst, självklart. Vi humanister rapar åter och åter igen upp det som närmast börjat bli en meningslös litania: Självklart måste vi ha religionsfrihet - därmed inte sagt att religioner och andra livsåskådningar ska vara bortom all kritik! Ska det vara så himla svårt att förstå detta enkla faktum; att lära sig att skilja på sak och person?

Jag tycker dock PC Jersild kliver lite fel när han skriver:

De religiösa kräver respekt för sin tro. Så länge man inte hotar människor, blandar ihop religion och politik eller hindrar viktiga humanitära insatser är det ett rimligt krav. Men kunde man inte kräva samma respekt tillbaka? Eller måste en sekulär rörelse som Humanisterna komma tassande med mössan i hand och viskande be om ordet för att respekteras?

Själv tycker jag inte att jag har något krav på mig att respektera någons idéer om mystiska krafter, mirakel och zombiefrälsare. Men så förväntar jag mig inte att de ska respektera mina åsikter heller. Den ömsesidiga respekt Jersild skriver om bör ligga på ett annat plan: Vi måste respektera varandras rättigheter. Rätten att tycka, tänka och tro vad man vill, och rätten att ge uttryck för vad man tycker, tänker och tror.

Dessa rättigheter hyser alla humanister den djupaste respekt för, det kan jag lugnt säga utan att ha talat med dem allihop. De är nämligen ett fundament för den humanistiska livsåskådningen, något man helt enkelt måste gå med på för att kunna kalla sig humanist. Något slags minimikrav.

Och det är denna rättighet de som klagar på religionskritiker vill inskränka. De har gått på myten bl.a. Richard Dawkins rasar emot: Att religiös tro är värd mer respekt än andra trosföreställningar.

Andra bloggar om: DN, PC Jersild, religionskritik, Humanisterna, humanism, religion

Förstasidan på en blogg är en ensidig kommunikation och det är lätt att som bloggare framstå som platt, ensidig och närmast dogmatisk i sina uppfattningar. I synnerhet om man inte har tid att skriva långa utläggningar om varje ämne, eller kanske har som mål att vara såpass kortfattad att folk faktiskt orkar läsa regelbundet. Det är först i kommentarerna och de samtal som uppstår i det forumet som nyanserna i ens åsikter kommer fram. Därför uppskattar jag verkligen kommentarer på mina bloggposter och försöker i så stor utsträckning som möjligt att besvara det som skrivs.

Exempelvis har det i mitt inlägg om Humanisternas ansökan om statsbidrag uppstått en diskussion mellan mig och PatrikP om ritualer och huruvida de i grunden är religiösa eller ett allmänmänskligt fenomen, och den vetenskapliga/naturalistiska synen på mänskligt beteende. Patrik menar att ritualerna (för barnvälkomnande, inträde i vuxenlivet, partnerbildning och död) i grunden är religiösa uttryck, medan jag anser att väldigt många människor oavsett religion och kultur av någon anledning tycks vilja fästa signifikans vid vissa skeden i livet. Om ritualer endast var rent religiösa uttryck skulle inte Humanistiska bröllop eller begravningar behövas! På samma sätt verkar ju människor ha en viss predisposition att vara religiösa. Patrik menar dock att min syn på hur människan fungerar är alltför reduktionistisk.

Hur som helst: Jag uppskattar verkligen sådana samtal! Jag har temperament och det händer att jag förlorar fattningen och ibland uttrycker mig lite häftigt, och det ber jag om ursäkt för. I bloggen om Skolverkets ställningstagande mot Intelligent Design har jag olyckligtvis mer än en gång gett prov på otålighet med min samtalspartner Leif. Jag vill här bara ta tillfället i akt och säga än en gång att jag gillar kommentarer och att jag ber er som kommenterar vara tålmodiga när jag själv inte klarar det.

Apropå samtal åt jag häromkvällen middag med Stanley Sjöberg (frikyrkopastor, syntes nyligen i Existens i SVT), Stefan Gustavsson (teolog, författare), Christer Sturmark (ordf Humanisterna), Maria Carlshamre (EU-parlamentariker) och Lotta Knutsson (lärare och teologistuderande). En salig blandning människor alltså, if you’ll forgive the pun - och med god mat och ett trevligt och givande samtal med stor ömsesidig respekt blev kvällen mycket lyckad.

Andra bloggar om: samtal, ritualer, humanisterna, respekt

När jag surfar runt på ateistiska/humanistiska/sekulära bloggar och forum slås jag av mängden apologeter. Det verkar som en otrolig massa tid och energi ägnas åt att skriva om gudar och varför de inte finns, och varför det är bättre att inte tro på dem. Jag själv har nog också gjort mig skyldig till en hel del ordbajsande angående det övernaturligas icke-existens. Visst är det kul att vässa sina argument mot varandra, men om man aldrig går ut och faktiskt tar diskussionen med de som inte håller med är det rätt poänglöst i längden – nån gång måste man väl ändå komma till en gräns där man inte längre behöver ägna all tid och kraft åt att utforska och bekräfta sin egen livsåskådning utan kan sätta den på prov i stället?

Vilket leder till en annan poäng: Varför ska vi ateister ständigt behöva rättfärdiga våra åsikter inför oss själva och andra? Jag får känslan att det alltid är personen med förnuftsbaserad livsåskådning som måste förklara varför den tror som den gör. Att någon är kristen eller muslim eller slaviskt följer sitt horoskop, det bara accepteras utan kommentarer. Är inte det lite bakvänt? Trots allt är väl ändå icke-tro själva utgångspunkten: inga bebisar tror på gud eller månen i sjunde huset, för de har inget begrepp om sådana saker.

Jag har en kompis i Storbritannien som en gång var kristen men numera kallar sig Bright. Han har nyligen haft en konversation med en rabiat evangelist i USA via e-mail. Det finurliga med det hela var att han vägrade försvara sin livsåskådning, han befattade sig helt enkelt inte med alla påståenden om meningslöshet och anklagelser om avsaknad av moral som evangelisten slängde mot honom. För faktum är ju att man bara behöver se sig om så ser man att det finns fullt av ateister som är goda människor med ett liv fullt av mening och kärlek. Så varför ens bevärdiga såna anklagelser med ett svar? Om man är så fullkomligt inkapabel att göra enkla observationer av världen omkring en kommer man knappast övertygas av några ord på en skärm.

Nån gång måste vi väl ändå skjuta över diskussionen på den andra planhalvan: Frågan är inte varför man är ateist, frågan är varför man inte är det.

Andra bloggar om: ateism, religion, livsåskådning

Alldeles utmärkt ledare i dagens DN titulerad "Upplysningens värden måste åter försvaras".

De som hävdar att självmordsbombare uttrycker ett begripligt missnöje har sålt sin frihet. Självcensuren är till och med värre än censuren eftersom den frivilligt ger upp friheten.

Detta innebär att vi måste försvara Salman Rushdie och de danska karikatyrtecknarna och "Idomeneos" vänner oavsett om vi gillar dem eller inte. Om någon ogillar dem så finns alla den offentliga debattens och det kritiska samtalets redskap som ett upplyst samhälle har till sitt förfogande.

Detta torde vara fullständigt uppenbart och ändå pratar folk på om tolerans och respekt, som om religiösa uppfattningar automatiskt är mer känsliga än några andra. Om en person inte är beredd att få sin tro ifrågasatt, i någon fråga, får de vara försiktiga med vad de läser. Yttrandefriheten är för viktig för allt detta daltande.

Läser för stunden Richard Dawkins nyaste bok, "The God Delusion". Härligt lättsmält och han skräder som vanligt inte orden. En hel del intressanta citat också. Bland annat en tänkvärd dikt av Karen Owens;

Can omniscient God, who
Knows the future, find
The omnipotence to
Change His future mind?

Andra bloggar om: DN, upplysningen, richard dawkins, gud

För trött för att skriva nåt idag (igen), så jag föreslår att ni besöker Capella’s Guide to Atheism istället. Hemsida i bloggformat med funderingar kring ateism, bibeln med mera. Särskilt intressanta är diskussionerna som uppstår mellan besökarna.

Andra bloggar om: ateism, religion

Lite lösa tankar idag bara.

Responsen till mitt första inlägg i kategorin Skriftcitat har varit mycket intressant. Den första riktigt negativa kommentaren till min blogg har postats av någon som tydligen tycker att jag är pretentiös som bara är 22 år och slänger bibelcitat omkring mig. Jo, för det är ju så att kristna har företräde när det gäller lösryckta citat. När vi andra kommer med ett har vi antingen inte förstått sammanhanget, eller så använder vi fel översättning. (Att det dessutom är ett rent ad hominem-angrepp med avseende på min ålder gör det hela än roligare. Jag har hört liknande argument sen jag var 15 och har ännu inte lyckats lista ut vilken den magiska ålder är då ens åsikter och argument plötsligt är giltiga.)

Idag har jag varit på andra delen av Christer Sturmarks Humanistkurs. Det talades om Humanism, Ateism och Religion; gudsbegreppet och vad det innebär, tre olika gudsbevis, var religion kommer ifrån och var moral kommer ifrån. Massor av intressant diskussion uppstod. Bland annat funderade vi på om panteister egentligen är ateister i ordets striktaste bemärkelse, om huruvida en majoritet av svenska folket egentligen saknar gudstro, om huruvida händelser/förlopp kan sägas existera, om hur religiösa människor ser på sin egen moral, med mera.

En intressant kommentar angående det kosmologiska gudsbeviset var att "om det finns en möjlighet att [Big Bang] ska hända och det inte finns någon tid, så händer det ju bara". Tål att tänkas på! Vi diskuterade även huruvida gud verkligen kan sägas vara god. Några i sällskapet påstod att inte ens religiösa människor säger att gud är god, fast jag vill nog påstå att de allra flesta troende jag träffat skulle säga att han är det. Att sedan världen vittnar annorlunda är ju grunden för hela teodicéproblemet, som jag knappast tror kommer få någon tillfredsställande lösning.

En mycket intressant teori om varför människor har en tendens att vara religiösa togs upp som på ett trovärdigt sätt förklarar varför religiositet kan tänkas vara en överlevnadsfördel för individen. De flesta evolutionära argument jag läst om religionens varande har hänvisat till gruppselektion och faller mig därför inte i smaken. Jag kommer troligtvis ta upp detta i en framtida blogg. 

Andra bloggar om: humanism, gudsbevis, gud, bibeln, religion

Mycket intressant i diverse media på sistone.

På en av Humanisternas mailinglistor tipsade någon om att Polens vice utbildningsminister vill slopa evolutionsläran från undervisning.

I did say that the theory of evolution is a lie. I am convinced that this is a mistake that was legalized as the prevailing truth. For me this is more of a story that belongs to the realm of fiction, you could even base a science-fiction movie on it.

The very theory of Darwin was modified while he was still alive, [the scientists] provided facts to undermine this theory. In general, you can treat Darwinism as a loose concept created by an elderly non-believer who viewed the world in this way.

Maybe this is because he was vegetarian and lacked inner fire. This is sad, and this is precisely what is being taught in Polish schools. Well, there have been other lies in Polish schools, for instance, that Stalin was the founder of peace, that the tragedy of Katyn never took place.

Nån som vet var detta kommer ifrån? Jag har försökt googla men inte hittat några källor, endast en omnämning på en blogg. Jag tänker inte bemöda mig om att ens besvara vad idioten sagt eftersom det är så urbota korkat att jag är rädd att intellektuell osmos kan förstöra min hjärna om jag ägnar mer tid åt det.

På BBC News kunde man igår bland annat läsa om att Darwins kompletta verk ska läggas ut på nätet av Cambridge. Underbart! En annan kul artikel på samma sida handlade om en museiutställning i Norge som visar upp homosexualitet i djurvärlden. Tydligen har den blivit en succé. Glada nyheter för en som tycker att det är god tid att bryta tabut om "naturlig" homosexualitet. Men, självfallet…

There has been some hostility to the exhibition. An American commentator said it was an example of "propaganda invading the scientific world".

Vadå för propaganda? Självfallet har utställningen ett politiskt motiv, men man kan knappast kalla det propaganda. Det är ett faktum att homosexualitet är ett utbrett fenomen.

Slutligen en intervju med Sam Harris. Intressant läsning, men det irriterar mig att han drar upp gruppselektionsargumentet om hur religion kan vara en adaptation:

You could certainly argue in evolutionary terms that religion has served an important purpose, if not for ourselves in the immediate past, for our distant ancestors. It probably allowed large groups of people, larger than kin, to cohere. It does not seem far-fetched to say that any group tightly bound by its religious dogmas would have had advantages over groups that were not.

De flesta biologer är ense om att genen är enheten för selektion, inte gruppen. 

ETA: Här är en länk om den evolutionsfientliga polacken, och Johan Karlsson var snäll och påpekade att Darwins verk kan läsas här. Tack!

Andra bloggar om: evolution, homosexualitet, sam harris, nyheter, darwin

Friendly Atheist länkade för ett par dagar sedan till den här bloggen. Den belyser med önskvärd tydlighet den problematik man får i alltför homogena grupper - det är farligt att sticka ut. Det råder nog ingen tvekan om att hon skulle få det oerhört svårt om hon kommer ut som ateist på en ultrakristen skola. Så vad gör man - ljuger för sig själv, för andra?

På högstadiet gick jag i en friskola i en av Stockholms ökända invandrartäta förorter. Många av mina klasskamrater var öppet kristna eller muslimer. En av mina kompisar (jag hade hela tre stycken i en klass på uppemot 30) tog koranen på största allvar och vi brukade hjälpa henne se till så att inte minsta lilla hårstrå stack utanför slöjan.

Själv var jag redan då uttalad ateist. Det som slår mig såhär i efterhand är att den skolan var det mest öppna klimat jag upplevt. Visst förekom det mobbing (de åren var nog de värsta i mitt liv), men aldrig på religiösa grunder. Debatterna om guds existens på svenskalektionerna spårade aldrig ur (inte som den när min kompis erkände att hon var lesbisk - inte muslimskan alltså - och hela skolan stannade för en timme).

På mitt gymnasium däremot pratade man sällan om sånt här, så när det väl kom upp kunde det bli väldigt obekvämt. Precis som överallt annars i svenska samhället: man ska inte sticka ut och man ska inte ha några starka åsikter om nånting. Tro gärna på gud men var inte ultrakristen. Var gärna ateist men prata inte om det (och "lite religiös är man väl iallafall", som en klasskamrat till min far en gång sa).

Man snackar en jävla massa om tolerans och öppenhet men enda stället jag faktiskt sett det praktiseras var där ingen var i minoritet, därför att det inte fanns någon majoritet. 

Andra bloggar om: religion, livsåskådning, skola, mångkulturellt samhälle, tolerans

Först och främst vill jag be om ursäkt för att gårdagens inlägg publicerades först idag. Blogsome har den jättebra egenskapen att man kan spara sina inlägg utan att publicera dem, men ibland händer det att man trycker på fel knapp…

Dagens undran: Jag har å ena sidan svårt att förstå de som håller fast vid bibeln eller andra motsägelsefulla och skrämmande religiösa skrifter. Det mysteriet tvivlar jag på att jag nånsin kommer få förklarat. Å andra sidan har jag även svårt att förstå den mera deistiska synen på gud som skaparen, den "förste röraren", som sedan han satt igång det hela hållt sig i bakgrunden och inte utför några mirakler, osv. Vad är poängen med en sån gud? Den är en typisk "god of the gaps", och den tillför absolut ingenting till ens livsåskådning.

Jag menar, att man vill ha en kärleksfull låtsaskompis går att sympatisera med. Men att hålla fast vid ett övernaturligt väsen som tände stubinen till Big Bang - varför?

Lika lite förstår jag panteismen. Varför kalla naturen, universum eller kärleken för "gud" när vi nu har tre fina ord som fungerar alldeles utmärkt?

Jag har inget emot irrationella, ovetenskapliga argument för att hålla fast vid en särskild åsikt eller livsåskådning. Så länge åsikten i fråga faktiskt tillför någonting för den person som har den kan jag åtminstone sympatisera. Även jag har ju saker jag tror på bara för att jag hellre vill att det ska vara på ett visst sätt. Men att tro på gud utan att det tillför en någon känsla av mening eller en tro på livet efter detta, det förstår jag inte.

Andra bloggar om: religion, deism, panteism, gud

Jag har under de senaste dagarna haft en lång diskussion med en kvinna på Helgon.net som vet att det finns en Skapargud och inte räds teodicéproblemet. Det började med hennes påstående att det är människan som orsakar lidande på jorden, inte gud. Om Adam och Eva "valt gud" hade "dessa olyckor" (AIDS, jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner, pest, drunkningsolyckor, plötslig spädbarnsdöd, etc) aldrig inträffat.

Här följer vår dialog. Särskilt intressanta uttalanden är kursiverade av mig. Kommentarer inom dubbla parenteser. Det är en LÅNG konversation och om man inte har tid att läsa hela föreslår jag att man läser början och slutet, de är nämligen mest intressanta.

Andra bloggar om: gud, teodice, dumheter, intelligent design

Läs mer