furiku

Trädkryparen (Certhia familiaris) är en liten brun fågel som man troligtvis inte ens lägger märke till om man inte har ett ordentligt naturintresse redan. Den är brunspräcklig som en gråsparv på ryggen och vit på magen, och kryper uppför lodräta stammar på jakt efter småkryp att mata ungarna med.

På mina föräldrars tomt hade en trädkrypare boat i en rutten björk som spruckit och ungarnas utveckling kunde följas noga - fast man blev utskälld efter noter av modern när man närmade sig boträdet.

Kortet är taget endast ett par dagar innan ungarna lämnade boet, för någon vecka sedan. De hade duniga tofsar på huvudena (syns som suddigt grått) och näbbkanterna var som synes fortfarande kycklinggula. Fågelungar stimulerar sina föräldrar att ge dem mat genom tydliga signaler; ett stort rött gap med gula kanter och höga skrik.

Att små sångare matar upp gigantiska gökungar, ett minst sagt slitsamt bestyr som man tycker att de borde överge självmant, beror på att gökungens enorma gap är ett s.k. superstimulus. På samma sätt har människan en svaghet för socker som gör att vi ofta äter mycket mer godis än vad vi vet att vi borde - vi kan helt enkelt inte låta bli, eftersom vi har utvecklats i en värld där socker var en bristvara och något man kastade sig över när man fann det.

Teoretisk kunskap om naturen är roligast när den går att observera direkt. Förutom trädkryparen har talgoxar, blåmesar och fyra par svartvita flugsnappare (Ficedula hypoleuca) häckat på tomten. Flugsnapparnas akrobatiska konster då de i flykten fångar insekter är fantastiska att beskåda. Nu har de dock gett sig av allihop. Jag önskar dem lycka till och välkommen tillbaka nästa år.

Andra bloggar om: fågelskådning, flugsnappare, trädkrypare, biologi, naturen

Man brukar tala om kattmänniskor och hundmänniskor. På något sätt förväntas man välja sida - och att man ska likna djuret man föredrar. Jag älskar både hundar och katter men tror jag föredrar de senare. Det är någonting i kombinationen dödlig elegans och sockersöt mjukhet jag bara inte kan motstå. Men katter och hundar är enligt mitt tycke för olika för att jämföras. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för.

Alla som upplåter sitt hem åt en utekatt vet att "kattägare" är ett meningslöst uttryck. Det går inte att äga en fritt vandrande katt - man ger den en varm skön sovplats, god mat och lite massage, och så hoppas man att den finner för gott att komma tillbaka från de sälla jaktmarkerna då och då. Hundar, å andra sidan, är hjälplöst flockbundna och så hårt avlade att deras hjärnor aldrig lämnar valpstadiet. I Steve Jones bok Almost Like a Whale (en mycket läsvärd modern omskrivning av Darwins Origin) kan man läsa om hur olika hundraser "tillåts" mogna olika långt - familjehunden är glad och lekfull som en vargvalp men kan inte jaga, medan vallhundar får komma lite längre i sin jaktinstinkt och börjar springa efter andra djur och kanske till och med snappa efter dem. Hundar är dessutom lätta att kuva, att hålla längst ned på flockens rangordning så att de lyder order. Försök göra det med en 60 kilo tung alfahane!

Katter å andra sidan är fortfarande mycket lika sina vilda släktingar. Ny forskning har placerat tamkatten tillsammans med vildkatter från mellanöstern, i de områden där människan först uppfann jordbruket. Jordbruk drar som bekant till sig ohyra och ohyran drog till sig vildkatter så tidigt som för 130 000 år sedan. Katterna flyttade alltså självmant in hos människan, och selekterades därefter för mildare temperament. Gosighet, det vi möjligen kan kalla "tamhet", är inget vi avlat på, utan utvecklades helt enkelt i ett naturligt symbiosförhållande människor och katter emellan. Först på senare tid har man börjat avla fram underliga varianter med lockig päls eller konstiga ansiktsdrag.

Själv tror jag dock att jag alltid kommer att föredra den gamla hederliga bondkatten. Eller möjligtvis den vackra, lejonlika abessiniern.

Andra bloggar om: katter, tamkatt, vildkatt, domesticering, hundar, vargar

När jag funderade på hur jag skulle lägga upp min lilla serie om honungsbin kom jag fram till att jag förutom att skriva om de olika bikasten naturligtvis måste beskriva livets gång i ett bisamhälle; hur det förändras med årstiderna. Snart insåg jag att vad en arbetare är och gör är så starkt kopplat till detta att jag helt enkelt tänker behandla dessa ämnen samtidigt.

Min Bisyssla - del 1: Inledning 

Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling

Arbetsfördelning
En markant skillnad mellan honungsbin och exempelvis myror och termiter är att arbetarna inte är sinsemellan indelade i kast. Hos många myrarter finns det arbetarmyror av olika typer med markant olika kroppsbyggnad som har helt olika uppgifter. Ett intressant exempel är armémyror, vars soldatkast har så stora käkar att de inte kan äta själva utan måste passas av mindre arbetarmyror. Hos bin är de olika arbetsuppgifterna istället tilldelade olika åldersgrupper. Varje enskilt arbetsbi kan således utföra alla tänkbara uppgifter i ett samhälle under sin livstid. Oftast håller sig arbetarna till en viss uppgift under en viss period av sitt liv, men arbetsfördelningen är plastisk och bin kan lätt anpassa sig och göra det som behövs.

Vinterbin
Arbetsbin som kryper ut ur sina puppor på sensommaren och hösten är mer långlivade än sina tidigare födda systrar, eftersom de inte ger sig ut i fält och sliter ut sig. Istället sitter arbetsbin på vintern i en tät klunga runt drottningen, som knappt lägger några ägg alls. Ett normalstort samhälle kan innehålla runt 20 000 bin vintertid. De håller över 30 grader inne i vinterklotet, även om samhället är helt oisolerat, och cirkulerar precis som kejsarpingvinhannar när de ruvar på sina ägg genom antarktiska snöstormar. Bina har under hösten motat ut alla drönare som helt kallt får frysa ihjäl - att hålla drönare vid liv hela vintern när de inte kommer att ha någon egentlig arbetsuppgift förrän på försommaren vore slöseri med dyrbart foder.

Ambin
Bin som föds i början på säsongen, när drottningen väl börjat lägga ägg igen efter vintermånaderna, har ett stressigare och mycket kortare liv att se fram emot än vinterbina. När biet först kryper ut  ur sin skyddande cell (t.v.) är den rikliga behåringen rufsig och det första biet gör är att putsa sig ordentligt. Därefter börjar det sin arbetsbana som putsbi - cellerna i yngelrummet (den del av bisamhället där drottningen uppehåller sig och lägger sina ägg) måste städas ur ordentligt för att drottningen ska acceptera dem och lägga nya ägg.

När biet är några dagar gammalt äter det ordentligt med pollen och honung och sätter igång fodersaftproduktionen. Denna fodersaft ges till alla larver, men de larver som ska bli arbetsbin och drönare får endast lite fodersaft som sedan drygas ut med honung och pollen, medan drottninglarver får rikligt med fodersaft genom hela sin utveckling. Bin som producerar fodersaft och håller jämn temperatur i yngelrummet kallas ambin. De passar även upp på den äggläggande drottningen, putsar henne och ger henne mat.

Husbin
Efter drygt en vecka gör det unga biet sin första flygtur, som brukar kallas förspel. Då flyger biet framför samhället med huvudet vänt mot flustret (kupans smala öppning) i små cirklar för att orientera sig. Om det varit dåligt väder i några dagar kan en hel del ungbin samlats på "kö" för att göra sitt förspel och det kan då bli fullt med bin som något förvirrat surrar omkring utanför kupan så snart det blir sol igen.

Vid det här laget har biets vaxkörtlar utvecklats färdigt och biet kan börja tjänstgöra som byggbi. Redan innan vaxkörtlarna är igång kan biet använda sig av avgnagt vax för att reparera trasiga celler och bygga lock på puppor och honungsceller, men det kan nu alltså även producera eget vax från små körtlar på undersidan av buken. När vaxet är färskt är det poröst och vitt, den gula färgen får det först när det varit i samhället en tid. Biet tjänar i den här åldern även som renhållare, och flyger ut med skräp och döda bin; sådant som inte ska vara inne i samhället. Dessutom tar det emot nektar som fältbina drar in och lämnar precis innanför flustret. Nektarn flyttas upp ovanför yngelrummet och tas om hand för att ombildas till honung (mer om detta i ett senare avsnitt).

Vaktbin
Vid biets 18:e-20:e levnadsdag har giftkörteln utvecklats ordentligt och hon kan då tjänstgöra som vaktbi. Vaktbin patrullerar vid samhällets fluster och passar så att inga ovälkomna gäster kommer in. Mycket få bin behövs som vakter och många bin hoppar därför över detta stadium. Om bin upptäcker något som upplevs som ett hot de inte kan hantera själva sticker de gadden i vädret och fläktar frenetiskt med vingarna, vilket påkallar omgivande bins uppmärksamhet - därför är det sällan ett enstaka bi som attackerar, om man nu skulle råka göra bina upprörda.

Gadden i sig är en ombildad ovipositor; ett långt organ många insekter av honkön använder för att iordningställa en plats för sina ägg och sedan fästa dem. Detta förklarar varför drönare inte har någon gadd. Hos honungsbin har ovipositorn alltså blivit ett rör genom vilket gift pumpas från en blåsa försedd med en egen liten muskel. Gaddens kraftiga hullingar är perfekta för att fastna i exempelvis människans mjuka elastiska hud (däremot inte i andra bin!), och när biet flyger iväg slits giftblåsan ut och sitter kvar och pumpar in gift. Om du mot förmodan blir stungen av ett bi ska du alltså se till att det inte sitter någon gadd kvar eftersom du då får i dig mer gift! 

Dragbin
När biet är ungefär tre veckor gammalt börjar det slutligen flyga ut för att samla det samhället behöver. Det första bina letar efter på våren är vatten, som behövs för fodersaftproduktionen. Vatten används även för att kyla ned samhället under heta sommardagar då fläktning inte räcker för att hålla rätt temperatur. Pollen är också viktigt tidigt på säsongen eftersom det innehåller de fetter och proteiner som är essentiella för ynglens utveckling. Ett vuxet bi är fullt utvecklat och behöver endast energi i form av socker; därför är pollen av högre vikt än nektar tidigt på våren. Under för- och högsommar samlar dragbina nektar för fullt, så att de ska ha ett ordentligt matförråd att överleva på under vintern. Förutom vatten, pollen och nektar samlar bina även propolis, eller kittvax, från bl.a. tall- och grankoda. Detta ämne använder bina för att "klistra igen" öppningar, t.ex. springor mellan två lådor.

Arbetsbin som arbetar i fält lever endast några veckor, snarare än några månader som vinterbina. Notera hur biet på maskrosen ovan knappt har någon behåring alls på bakkroppen; den har slitits ned i fält. Drottningen är betydligt mer långlivad, trots att hennes liv på sitt sätt är minst lika arbetsamt som ett arbetsbi - hon måste lägga tusentals ägg om dagen under högsäsong. Ett starkt bisamhälle kan innehålla runt 90 000 individer under sommaren.

Nästa del
Nästa del handlar om drottningen och drönarna, bisamhällets reproduktiva individer.

Andra bloggar om: honungsbin, bin, apis mellifera, eusociala insekter, gift

I senaste numret av The Economist finns en läsvärd artikel om den tills ganska nyligen mestadels förbisedda molekylen RNA - ribonukleinsyra. Molekylen är nära släkt med DNA (deoxyribonukleinsyra) och spelar en viktig roll i cellen som förmedlare av budskap: RNA-strängar skapas från DNA-mallen och dessa strängar översätts sedan till proteiner.

Länge var det ungefär så man såg på RNA; en extremt viktig men förhållandevis ointressant molekyl som vi redan visste tillräckligt om. Man hade hittat ett par tre olika typer med lite olika funktioner och sen var det nog med den saken. Det som hänt på senare tid är att molekylärbiologer plötsligt insett att de inte visste så mycket som de trodde - faktum är att hela cellbiologin helt oförhappandes ställts på huvudet av nya fynd som visar att RNA är långt viktigare än man trott.

För det första finns det många fler typer av RNA än de välkända messengerRNA (som är intermediären mellan DNA och protein), transferRNA (som parar ihop rätt nukleotidkombinationer med rätt aminosyror för att bygga proteinet) och ribosomal RNA (som är själva maskineriet som bygger ihop proteinerna).

The diversity is staggering. There are scnRNAs, snRNAs and snoRNAs. There are rasiRNAs, tasiRNAs and natsiRNAs.

The Economist fortsätter med att beskriva hur ett särskilt RNA (som fått namnet XIST) ansvarar för att stänga av den extra X-kromosom vi honor bär med oss (annars får vi problem med överdosering av vissa genprodukter!), och att det till och med finns ett "pregnancy-induced non-coding RNA" som passande nog döpts till PINC. Anstormningen av nya RNA-sorter har lett till att särskilda kommiteer tillsatts för att reda ut nomenklatur och klassificering.

Men vad sysslar alla dessa små, hittills okända, molekyler med? Det verkar som om de döljer svaret till en gammal, svårutredd fråga inom biologin: Hur kommer det sig att stora, komplexa varelser som människan har ungefär samma antal kodande gener som små och enkla organismer som nematoder? Det visar sig att skillnaden troligtvis ligger just i alla dessa små RNA-molekyler. Levande organismer är alla beroende av ungefär samma typer av proteiner, skillnaden i komplexitet ligger i var i organismen och när under dess embryologiska utveckling dessa proteiner får göra sitt jobb. Och regleringen sker bland annat med hjälp av olika typer av RNA.

The picture that is emerging is one of "hard-wired" simple organisms, which mostly stick to using RNA for fetching and carrying, and "soft-wired" complex ones that employ it in a management capacity. In the complexity stakes, it is not how many protein-coding genes you have, but how you regulate them, that counts.

Bland annat tycks dessa små RNA-bitar reglera Hox-gener, som jag skrivit om förut.

Dr Bartel has already discovered microRNA genes interspeersed among sets of protein-encoding genes called Hox clusters. Hox clusters contain basic instructions about body plans, and the genes within them are arranged inn the order in which they influence their owner’s shape during development. /…/ The role of the interspersed microRNAs is to regulate these high-level commands. 

Det är även detta som ger upphov till de för många något förbryllande epigenetiska fenomenen som gör att organismer ibland uppvisar en närmast Lamarckisk ärftlighet - minns ni de stressade hönsen vars avkommor ärvde förvärvade egenskaper? Medias spin på det hela var förstås att man nu utmanar Darwins evolutionsteori, men det är bara löjligt. Epigenetiken ligger som ett lager ovanpå den vanliga genetiken och är det Economist hänvisar till som "soft-wiring": Hur gener regleras och uttrycks bestäms av molekyler som påverkar DNA på olika sätt utan att för den skull inducera mutationer, och dessa molekyler kan ärvas i ägget och på så sätt få det att se ut som om förvärvade egenskaper ärvts á la Lamarck.

The idea that the RNA operating system which is emerging into view can, as it were, re-write the DNA hard-drive in a predesigned way, is not completely ridiculous. This could not result in genuine novelty. That must still come from natural selection. But it might optimise the next generation using the experience of the present one, even though the optimising software is the result of Darwinism. And if that turned out to be commonplace, it would be the paradigm shift to end them all. 

Det är med andra ord spännande att vara biolog just nu, förutsatt att man inte är för fast i sitt tänkande - men det ska ju inte en riktig vetenskapsman vara… 

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, RNA, mikrobiologi, genetik, epigenetik

Religionskritik i blogosfären finns det gott om och nya tillskott kommer hela tiden, exempelvis Allotetraploid som jag verkligen kan rekommendera. Därför tänkte jag ta en liten paus från det området och i stället ägna mig åt vetenskaplig allmänbildning - närmare bestämt bildning. Såsom varande smått besatt av eusociala insekter och speciellt bin tänkte jag därför bidra till att utöka min förhållandevis begränsade läsarkrets kunskaper i ämnet. Förhoppningsvis med så lite ordvitsar som möjligt. I denna första post finns lite allmänna fakta om bin, i följande delar kommer jag att koncentrera mig på olika aspekter av bisamhället. So, without further ado:

Min Bisyssla - del 1: Inledning 

Biarter och biavel
Apis mellifera heter honungsbiet vi har i våra kupor. Liksom människan har det sitt ursprung i Afrika och enligt genetiska undersökningar tycks det ha emigrerat till Europa i två omgångar. När vi först började odla bin fanns honungsbiet i Afrika, Europa och västra Asien, men tack vare människan finns det nu överallt i världen där klimatet tillåter biodling. Även andra biarter har i någon mån domesticerats, exempelvis A. cerana, det indiska biet, men A. mellifera är en oslagbar honungsproducent då det bildar stora samhällen som naturligt lägger upp stora förråd med honung som bina livnär sig på under perioder då ingen nektar finns att hämta i naturen.

Man kan knappast tala om domesticering i ordets vanliga bemärkelse när det gäller honungsbin. Vi tillhandahåller fina bostäder åt våra bin, skattar deras honung och ger dem sockerlag i gengäld. Men det går inte att hålla bin instängda på samma sätt som kor, hästar, får och grisar. Biodling sker på binas villkor. Däremot har man bedrivit avel så att binas temperament långsamt ändrats. De bin vi odlar i Sverige idag är mestadels väldigt snälla, och går till och med att hantera utan skydd (fast det är naturligtvis inte att rekommendera, då även snälla bin kan bli klämda och skrämda). Man försöker även avla på bin så att de ska bli mindre benägna att svärma, och dra in mer honung. Det är dock svårt att veta om det avelsarbetet gett någon effekt, eftersom våra metoder för att förhindra svärmar och honungsskattning har blivit bättre och bättre samtidigt som avelsarbetet pågått. Enligt vissa källor samlar dock dagens domesticerade honungsbin in betydligt mycket mer honung än vad de behöver.

Det finns flera olika raser av honungsbin. Bina på bilderna här i min blogg (som är från min egen bigård) är av rasen Krainer eller Carnica, som har sitt ursprung i östeuropa, om jag inte missminner mig. Biraserna sägs ha olika egenskaper vad gäller temperament och honungsproduktion men jag är själv tveksam till att dessa skillnader är särskilt markanta - den främsta skillnaden är färgen. Krainer är mörka med grå eller brun päls, Italienska bin är gula, Buckfast är blandade och det mörka nordiska biet är nästan helt svart. 

Pollination
Förutom honungsproduktionen används bin som pollinatörer. Det kan man även använda olika arter av solitärbin och humlor till, men troligtvis är honungsbin mer effektiva eftersom samhällena är större. Pollination är extremt viktigt både för naturligt förekommande växter och för våra grödor. Många bönder och fruktodlare betalar biodlare för att de ska ställa sina kupor i närheten. Om en blomma blir otillräckligt pollinerad utvecklas färre frön, och de fruktämnen vi vill åt är beroende av frönas utveckling. Man ser tydligt på ett äpple om det är ofullständigt pollinerat; ena sidan kan vara förkrympt. Tittar man inuti kommer man att se att det saknas flera frön i kärnhuset.

Eusocialitet
Bin är eusociala insekter, precis som humlor (som också räknas till gruppen bin), myror och getingar. Alla dessa insekter är gaddsteklar och tillhör ordning Hymenoptera. De har en särskilt intressant genetisk karaktär: de är haplodiploida. Detta innebär att honorna är diploida, dvs har två uppsättningar kromosomer - en från vardera förälder, precis som vi - medan hanarna är haploida, dvs har endast en uppsättning kromosomer. Denna enda uppsättning kommer ifrån modern. Hanarna, eller drönarna, har alltså ingen far, utan kläcks ur obefruktade ägg. Mer om detta i ett senare avsnitt.

Den stora skillnaden mellan honungsbin och de andra sociala insekter vi har i Sverige är att binas drottning är fullständigt beroende av arbetare för sin överlevnad. Hos de andra arterna dör arbetarna på hösten och endast parade drottningar övervintrar, för att på våren starta ett nytt samhälle helt på egen hand. Detta skulle en bidrottning aldrig klara - hon kan inte ens äta själv! Utan uppassning dör drottningen, som är en renodlad äggläggningsmaskin. På samma sätt är arbetsbin fullständigt beroende av drottningen då de själva (oftast) inte kan reproducera sig. Ett ensamt bi är alltså inte värt mycket utan betyder endast något som en del av gruppen, varför man ofta talar om ett bisamhälle som en enda "superorganism". Man ska dock vara försiktig med hur långt man drar denna metafor när man börjar tala om evolutionära processer som naturligt urval.

Binas bostad
I naturen bygger honungsbiet sitt bo i klippskrevor, ihåliga- träd, skorstenar och andra utrymmen som är någorlunda skyddade. I brist på bra utrymmen kan de till och med bygga sina vaxkakor hängande från en trädgren, men det är otroligt att ett sådant samhälle överlever våra kalla vintrar. När man först började med biodling samlade man vilda svärmar exempelvis i trästockar eller halmkupor, där bina fick bygga sitt bo som man sedan mot slutet av säsongen skar ut och mosade sönder för att extrahera honungen. Så småningom kom någon på att man lätt kunde få bina att bygga sina kakor i träramar, vilket tillät en att skatta honung utan att förstöra samhället, och så var den moderna biodlingen född.

Vaxkakorna är vackert mönstrade med sexkantiga rör. Det har visat sig att det sexkantiga mönstret ger optimal stabilitet med så låg vaxåtgång som möjligt. Troligtvis var kakorna mindre regelbundna från början, med mer cylinderliknande utrymmen, men det naturliga urvalet har främjat de bin som byggde regelbundna, “snåla” kakor. Vaxkakorna är både förråd och barnkammare; i rören förvaras honung och pollen, larver och puppor - på biodlarspråk kallat “yngel”. På bilden syns med vaxlock täckt honung i övre vänstra hörnet, sedan öppen honung, och yngel i olika åldrar i det nedre högra hörnet (klicka här för större version).

Nästa del
Nästa del i serien om min Bisyssla kommer att handla om arbetarnas liv och hur samhället förändras över året.

Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling

Andra bloggar om: honungsbin, bin, apis mellifera, eusociala insekter

Steven Pinker skriver i TIME om medvetandets stora mysterium. Det är inte mycket att säga om artikeln annat än att den är oerhört läsvärd. Att medvetandet är vad hjärnan gör (låter så mycket bättre på engelska; the mind is what the brain does) är allmänt accepterat inom neurologin och det är nog väldigt få vetenskapsmän inom övriga delar av biologin som skulle påstå något annat. Hjärnforskningen har ju gjort det alldeles uppenbart att det vi kallar "jag" är ett resultat av miljoner nervcellers aktiviteter. Svårgripbart, men knappast omöjligt att studera.

Scientists have exorcised the ghost from the machine not because they are mechanistic killjoys but because they have amassed evidence that every aspect of consciousness can be tied to the brain. Using functional MRI, cognitive neuroscientists can almost read people’s thoughts from the blood flow in their brains. They can tell, for instance, whether a person is thinking about a face or a place or whether a picture the person is looking at is of a bottle or a shoe.

And consciousness can be pushed around by physical manipulations. Electrical stimulation of the brain during surgery can cause a person to have hallucinations that are indistinguishable from reality, such as a song playing in the room or a childhood birthday party. Chemicals that affect the brain, from caffeine and alcohol to Prozac and LSD, can profoundly alter how people think, feel and see. Surgery that severs the corpus callosum, separating the two hemispheres (a treatment for epilepsy), spawns two consciousnesses within the same skull, as if the soul could be cleaved in two with a knife.

And when the physiological activity of the brain ceases, as far as anyone can tell the person’s consciousness goes out of existence. Attempts to contact the souls of the dead (a pursuit of serious scientists a century ago) turned up only cheap magic tricks, and near death experiences are not the eyewitness reports of a soul parting company from the body but symptoms of oxygen starvation in the eyes and brain. In September, a team of Swiss neuroscientists reported that they could turn out-of-body experiences on and off by stimulating the part of the brain in which vision and bodily sensations converge.

Förutom att spöket i maskinen är borta har vi även börjat inse att hjärnan är en riktig spindoktor. Det tas inte upp i artikeln, men psykologisk forskning tyder på att våra långtidsminnen är fulla av efterkonstruktioner och rationaliseringar - mycket av det du tror har hänt hände i själva verket aldrig så som du föreställer dig. Det aktiva medvetandet är långtifrån summan av dina samlade intryck, eftersom intrycken är på tok för många för att hantera på en medveten nivå. Hjärnan försöker istället bygga ihop en bild av världen som både hänger ihop logiskt och är till någon nytta.

The brain’s spin doctoring is displayed even more dramatically in neurological conditions in which the healthy parts of the brain explain away the foibles of the damaged parts (which are invisible to the self because they are part of the self). A patient who fails to experience a visceral click of recognition when he sees his wife but who acknowledges that she looks and acts just like her deduces that she is an amazingly well-trained impostor. A patient who believes he is at home and is shown the hospital elevator says without missing a beat, "You wouldn’t believe what it cost us to have that installed."

Många människor skulle förmodligen känna sig obekväma med att inte längre ha någon själ, för att inte tala om hur svindlande tanken är att det vi upplever som vår fria vilja kanske egentligen är en efterrationalisering. En del ser detta som anledning nog att hålla fast vid en mer magisk syn på livet, om inte annat för att skydda det man kallar etik och moral, men Pinker avslutar sin artikel med att förklara varför det inte behöver vara så hemskt trots allt:

In his millennial essay "Sorry, but Your Soul Just Died," Tom Wolfe worried that when science has killed the soul, "the lurid carnival that will ensue may make the phrase ‘the total eclipse of all values’ seem tame."

My own view is that this is backward: the biology of consciousness offers a sounder basis for morality than the unprovable dogma of an immortal soul. It’s not just that an understanding of the physiology of consciousness will reduce human suffering through new treatments for pain and depression. That understanding can also force us to recognize the interests of other beings–the core of morality.

As every student in Philosophy 101 learns, nothing can force me to believe that anyone except me is conscious. This power to deny that other people have feelings is not just an academic exercise but an all-too-common vice, as we see in the long history of human cruelty. Yet once we realize that our own consciousness is a product of our brains and that other people have brains like ours, a denial of other people’s sentience becomes ludicrous. "Hath not a Jew eyes?" asked Shylock. Today the question is more pointed: Hath not a Jew–or an Arab, or an African, or a baby, or a dog–a cerebral cortex and a thalamus? The undeniable fact that we are all made of the same neural flesh makes it impossible to deny our common capacity to suffer.

And when you think about it, the doctrine of a life-to-come is not such an uplifting idea after all because it necessarily devalues life on earth. Just remember the most famous people in recent memory who acted in expectation of a reward in the hereafter: the conspirators who hijacked the airliners on 9/11.

Think, too, about why we sometimes remind ourselves that "life is short." It is an impetus to extend a gesture of affection to a loved one, to bury the hatchet in a pointless dispute, to use time productively rather than squander it. I would argue that nothing gives life more purpose than the realization that every moment of consciousness is a precious and fragile gift.

Andra bloggar om: biologi, neurologi, medvetande, hjärnan, hjärnforskning, själen

Är det inte radon så är det cancerframkallande ämnen i stekt kött. Ständigt får vi höra om nya risker vi utsätts eller utsätter oss för i hemmamiljön. Jag brukar oftast ta dem med en nypa salt (bokstavligen; salt var ju också på tapeten som en av de största hälsoriskerna någonsin, ack och ve och gud hjälpe oss), eftersom jag vet att media har en tendens att blåsa upp saker bortom all reson.

Det media borde rapportera är att alla ämnen är hälsofarliga i tillräckligt stor dos. Det är sedan upp till vetenskapen att ta reda på exakt hur stor den dosen är. Varför borde media rapportera detta? Hur stor är risken att man dör av till exempel vattenförgiftning?

Ja, det vet jag inte om någon tagit reda på, men tydligen är den tillräckligt stor för att det ska hända - läs: Det har hänt. Ett radioprogram arrangerade en tävling där man skulle dricka så mycket vatten man kunde utan att få gå på toaletten - priset var ett Nintendo Wii (ni kan säkert lista ut det lustiga med detta).

Problemet med överdrivet intag av vatten heter osmos och ingår inte i de flesta människors vokabulär. Om man dricker mycket vatten utan att låta kroppen göra sig av med det späder man kroppsvätskorna. När celler omges av en lösning som innehåller högre procent vatten än vad som finns inuti cellerna kommer de att suga åt sig vatten som svampar. Och vad händer sedan? Jo, de sprängs som ballonger.

Och ni kan ju tänka er vad som händer när celler i hjärnan och övriga centrala nervsystemet börjar sprängas som tusentals pyttesmå ballonger. Om ni inte kan tänka er detta kan ni ju läsa artikeln ovan.

Jag hoppas Jennifer Stranges barn fick sitt Wii. Hon dog för det.

Andra bloggar om: nintendo, wii, vattenförgiftning, osmos

Under Strecket i dagens Svenska Dagbladet behandlar Intelligent Design och det faktum att människan är väldigt ointelligent designad. Jag kan inte annat än rekommendera och applådera. Författaren Torbjörn Fagerström använder till och med mitt eget favoritexempel, munhåla och svalg:

Ta vår egen munhåla. Hos alla landlevande däggdjur fullgör den som bekant den dubbla uppgiften att vara en växelstation som både föda och andningsluft måste passera på väg till mat- respektive luftstrupen. Det är i och för sig inget konstigt med att en struktur har dubbla uppgifter, men det speciella med munhålan är att själva konstruktionen är så korkad. När våra vattenlevande föregångare bland ryggradsdjuren klev upp på land för 370 miljoner år sedan uppstod nämligen ett fuskbygge som vi lever med än i dag. Detta fuskbygge består i att matstrupen ligger bakom luftstrupen, så att all mat och dryck måste korsa luftstrupens öppning, vilket förutsätter att struplocket (epiglottis) sluter till den senare i exakt rätt ögonblick för att förhindra att maten slinker ner i fel strupe. Vi har alla erfarenhet av vad som händer om synkroniseringen av struplocket missar en smula - vi sätter i halsen, något som inte så få personer har dött av.

Hos oss människor är situationen dessutom ännu värre, ty munhålan och de övre luftvägarna har fått ytterligare en funktion - att tala. Både när vi sväljer och när vi talar måste vi temporärt avbryta andningen, genom att antingen stänga luftutbytet med lungorna (vid sväljning) eller enkelrikta det (vid tal). Vi måste alltså klara av att koordinera tre funktioner - att äta, att tala och att andas - för att undvika kvävning, allt på grund av en korkad konstruktion som uppstod hos våra avlägsna förfäder långt innan någon talförmåga överhuvudtaget var påtänkt. När vi som föräldrar tillhåller våra barn att inte tala med mat i munnen använder vi alltså en ytterst välbetänkt, men sentida, etikettsregel för att kompensera för korkad evolutionär formgivning.

Andra bloggar om: evolution, kreationism, intelligent design, biologi

Världens största blomma, som finns i sydostasiens regnskogar, har man nu lyckasts placera in i växternas komplicerade släktträd. Förvånande nog är Rafflesiaceae närmast släkt med en grupp växter som är kända för sina pyttesmå blommor.

The botanists believe that about 46 million years ago, the plants’ blooms began to evolve at an accelerated pace.

They estimate the flowers developed from a minute 2mm (0.08in) up to their enormous size during this period.

Värt att notera: världens största blomma en parasit som saknar både blad och rötter. Och den stinker ruttet kött.

Andra bloggar om: blommor, fylogeni, parasiter

I mitt fönster står åtta orkidéer och en av dem ska blomma. Den har jobbat på det i flera veckor. Hela fyra blomstänglar har den nu, och säkert ett femtiotal små blomknoppar som sväller lite mer för var dag som går. Jag väntar med spänning på den dag då första knoppen brister. Det är en Oncidium av sorten "Twinkle", så jag skulle kunna googla och ta reda på hur blommorna ser ut, men det vill jag inte. Blommor är vackrast när de är en överraskning.

Orkidéer är några av de vackraste. Jag tycker särskilt om de små, vid första anblick oansenliga blommorna. De där som man måste kisa lite och luta sig närmre för att se att de faktiskt är blommor, men som sedan när man kommer riktigt nära uppvisar en fantastisk form- och färgrikedom som de större, nästan lite vulgära orkidéerna skriker med.

Den fantastiska variation som uppstått hos blommande växter är lättare att förstå om man lär sig lite om hur blomman är utformad. Det har visat sig att alla blommor har samma beståndsdelar: pistill (honligt "könsorgan"), ståndare (hanligt), petaler (blomblad) och sepaler (ring av blad som omsluter blomknoppen). Pistillen i mitten, de andra i koncentriska ringar. Vissa växter saknar gener för det ena eller det andra, vissa växter har mutationer som repeterar exempelvis petalringen så att man får fyllda blommor, andra har sepaler som är lika färgglada och tjusiga som petalerna. Allt beror på förändringar i det genkomplex som reglerar bildningen av blomknoppen.

En extra intressant sak att ha i åtanke när man funderar på blommors reproduktion är att blommor inte har någon "germ line". Hos djur avsätts några celler tidigt i den embryonala utvecklingen. Dessa celler delar sig inte på väldigt länge utan väntar tills djuret är könsmoget och börjar först då att dela sig och bilda gameter, dvs könsceller. Så här är det inte hos växter; växternas könsceller utvecklas från de celler som råkar befinna sig där blomknoppen ska bildas. Detta innebär att i synnerhet långlivade växter förmodligen i snitt har fler mutationer per könscell än vuxna djur.

Så här sitter jag och väntar spänt på att få se min lilla Oncidium "Twinkle" brista ut i blom. Den kommer inte att lyckas med sin förökning, men det är ett fantastiskt försök. Jag njuter av skådespelet och av de kunskaper jag inhämtat under mina studier som gör mina orkidéer till så mycket mer än söta blommor.

Andra bloggar om: biologi, orkidéer, blommor, växter