furiku

Dawkins skriver i The God Delusion om hur god bibelkännedom ger en rikare upplevelse när man läser exempelvis Shakespeare. Det tvivlar jag inte på; ju mer man kan om ett ämne, vare sig det är literatur eller biologi, desto mer fantastisk blir upplevelsen, av böcker eller natur eller vad det nu kan vara. Vårt språk och vår literatur är ju fullpepprat med bibliska referenser och för kunskapstörstande människor är det förstås roligt att veta var de kommer ifrån.

Exempelvis undrar jag hur många som, när de tittar på Monty Python and the Holy Grail, förstår exakt vad det är som är så lustigt med Antiochs heliga handgranat.

And the Lord spake, saying, "First shalt thou take out the Holy Pin. Then, shalt thou count to three. No more, no less. Three shall be the number thou shalt count, and the number of the counting shall be three. Four shalt thou not count, neither count thou two, excepting that thou then proceed to three. Five is right out. Once the number three, being the third number, be reached, then lobbeth thou thy Holy Hand Grenade of Antioch towards thy foe, who, being naughty in My sight, shall snuff it."

Jag menar, hur många inser att det faktiskt är precis såhär åtminstone delar av bibeln är skriven? Som ett exempel, ta 1 Mos 17:9-14:

Vidare sade Gud till Abraham: "Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mot mitt förbund."

Man tycker att det hade räckt med något i stil med "Alla män skall omskäras när de är åtta dagar gamla. Det är tecknet på vårt förbund." Kan någon förklara varför det är så mycket som upprepas?

Andra bloggar om: bibeln, monty python, skönliteratur

Det har den senaste tiden pågått en intensiv debatt i en rad olika tidningar angående huruvida skolor ska få ha skolavslutning i kyrkan eller inte. En och annan förälder har anmält skolor som släpar sina elever till kyrkan och en och annan skola har låtit bli.

Själv förstår jag egentligen inte vad det är man tjafsar om; lagen är tydlig, skolan ska vara konfessionsfri. Alltså ska ingen religiös propaganda förekomma på skolavslutningar. Vad folk sedan anser om traditioner och annat är egentligen irrelevant. Man kan inte försvara lagvidrigheter med tradition - det fungerar inte för hedersvåld, och det borde inte fungera här. Som jag ser det är det grundläggande problemet egentligen att massor av skolor har byggts utan en ordentlig aula, så att skolor står utan lämplig lokal för avslutningar och annat. Då har jag inget emot att kyrkor används, men prästerna ska hålla sig borta.

Men det är förstås väldigt kul att debatten kommit igång så ordentligt. Fler och fler får upp ögonen för frågan om vad religionsfrihet egentligen innebär. Här är ett gäng länkar som alla skickades till Humanisternas tipslista idag:

DN ledare: Låt eleverna slippa kyrkan

Kyrkans tidning: "Generalisera inte när det gäller skolavslutningar"

Folkbladet: "Varje skola får skräddarsy sina avslutningar"

Motala & Vadstena tidning: Delade meningar om avslutningar i kyrkan

Arbetarbladet: Skolavslutning i kyrkan – en het fråga

Arbetarbladet: Pappa JO-anmäler skola för religiös avslutning

Andra bloggar om: skolavslutning, kyrkan, religionsfrihet

Jag hade en vag tanke om att skapa en ny kategori i min högerspalt där jag listar de böcker jag läser för tillfället. Tyvärr tror jag den skulle bli omåttan tråkig, eftersom jag läser väldigt långsamt. Eller rättare sagt, jag läser snabbt, men inte tillräckligt ofta. Och detta tillsammans med att jag läser många böcker samtidigt gör att det inte skulle bli någon vidare ruljans i kategorin.

Så vad läser jag egentligen? En lista:

Idéer om livet, av Nils Uddenberg. Detta är en ganska nyutkommen, vacker bok i två band om biologins historia. Den är lättfattlig och rik på allmänbildning såväl som roliga anekdoter och trevliga illustrationer. Jag skulle, utan att ha läst ut den ens, varmt rekommendera den till alla som har något som helst intresse av biologi.

How the Mind Works, av Steven Pinker. För att vara någorlunda populärvetenskaplig är detta en ganska tung bok. Den är i och för sig underhållande, Pinker skriver väldigt bra, men jag har fått ta om ett och annat stycke för att verkligen fatta. Den är dock fruktansvärt intressant, så det är värt det.

The Extended Phenotype, av Richard Dawkins. Detta är Dawkins "tyngsta" bok, som han skrivit för biologer och biologistuderande snarare än en bred allmänhet. Den går nog fortfarande att smälta för en lekman men jag skulle nog rekommendera något av hans andra alster, exempelvis The Selfish Gene. I The Extended Phenotype utvecklar Dawkins sin … ja, jag vill inte kalla det hypotes, eftersom det precis som själviska gener inte handlar om något nytt utan snarare ett nytt sätt att se på det vi redan vet. Hur som helst postulerar Dawkins att vi inte bör begränsa det vi kallar fenotyp till en organisms kropp och beteende, utan även hur organismen påverkar sin omgivning - inklusive sin värdorganism, om det gäller en parasit.

Bibeln, av ett antal människor som levde för ganska länge sedan. En stor bok med väldigt tunna sidor och liten text, och dessutom väldigt förvirrande. Jag har läst en hel del i den förut men har nu börjat från början, i hopp om att den är lättare att förstå i sin helhet. Hittills har det dock blivit ett väldigt bläddrande fram och tillbaka för att kolla att jag verkligen läst rätt. Vadå "Förbannad vare Kanaan", var det inte Ham som sett Noa naken?

The Cambridge Companion to Atheism, en samling essäer redigerade av Michael Martin. Denna har jag ännu inte börjat läsa så den kan jag inte yttra mig om.

Andra bloggar om: böcker, dawkins, pinker, biologi, bibeln, ateism

När jag nu precis skrivit om Monty Python och Life of Brian måste jag passa på och tipsa om att DiscordianPunk på ergo ateism postat ett par briljanta Eddie Izzard-videor från YouTube, där allas vår älskade transvestit bland annat avhandlar Genesis och dinosaurieproblemet. Eddie Izzard är som alla vet Monty Pythons arvtagare och förmodligen den bästa standupkomikern som någonsin funnits.

Missa inte!

Andra bloggar om: eddie izzard, bibeln

Secret Life of Brian är en dokumentär om Monty Python-filmen Life of Brian som det borde vara kriminellt att inte ha sett. Eller ja, jag kan hur som helst varmt rekommendera den, liksom det mesta Python-gänget gjort. Det är länge sedan jag såg den själv och jag har länge föredragit Monty Python and the Holy Grail, men det är nog dags att se om Life of Brian nu; jag har en känsla av att jag skulle uppskatta den mer än förut.

Dokumentären berättar om hur filmen kom till och intervjuar John Cleese, Michael Palin, Terry Jones, Terry Gilliam med flera. Extra intressant är det faktum att filmen släpptes i USA ett år innan den kom ut i Storbritannien, därför att det inte fanns någon lag mot att häda i USA men dock i Python-gängets hemland. Idag kan man minst sagt påstå att situationen ser annorlunda ut.

En annan sak jag inte visste var att filmen faktiskt totalförbjöds i Norge, så att norrmännen var tvungna att åka till Sverige för att se den. I Sverige gjorde man naturligtvis reklam för filmen som "är så rolig att den är förbjuden i Norge". 

Några citat, först ut är Terry Jones, som kommenterar kristnas upprörda känslor över den avslutande scenen där Brian korsfästs:

I have no sympathy whatsoever. Any religion that makes a form of torture into an icon that they worship seems to be a quite sick sort of religion, quite honestly.

Jag har sagt liknande saker själv, exempelvis i SvD-intervjun där jag säger att jag inte skulle vilja gifta mig i en kyrka med tortyrredskap vid altaret. Möjligen kommer jag blogga mer om mina tankar angående detta i framtiden för jag misstänker att det kan vara lite svårt att förstå den här ståndpunkten för någon som ser korset som en symbol för guds kärlek. John Cleese påpekar:

What do they do in a christian church? They have Christ on the cross, a crucifix. What is that, if it’s not a graven image?

I slutet diskuteras huruvida Life of Brian hade kunnat göras idag, och Python-gänget är klart överens om att situationen är farligare nu men att den här typen av religionskritik behövs mer än någonsin. Ett citat från min namne Terry Gilliam:

I don’t understand, well I do understand but I don’t want to accept [skratt], a world of such paranoia, of such thin skin, that causing offense is the greatest crime you can do to somebody.

Andra bloggar om: monty python, life of brian, religionskritik, humor

I gårdagens inlägg glömde jag visst det viktigaste, nämligen ett stort och hjärtligt TACK till alla ni som kommit med positiva kommentarer och uppmuntran, eller kritiserat min livsåskådning eller specifika citat på ett trevligt och sakligt sätt.

Snart ska jag börja blogga om viktigare saker än mig själv igen, jag lovar!

Andra bloggar om: tacksamhet

Jag har inte följt kommentarerna till artikeln om mig särskilt noga (det är min födelsedag, jag har varit upptagen! ) men har fått intrycket att det är en hel del negativt som skrivs, framförallt om min ålder. Det får mig att fundera lite. Uppenbarligen är det många människor som tycker det är oerhört jobbigt med självsäkra människor. I synnerhet om deras tro ifrågasätts. Det senare kan jag absolut förstå, men har lite svårt att begripa varför en och annan ateist eller potentiell humanist reagerar så negativt på artikeln.

Men det man framförallt kan konstatera är ju att de som kommit med dessa nedsättande, otrevliga kommentarer gjort det anonymt och på Svenska Dagbladets hemsida. De har varken vågat stå för sina åsikter med sitt namn, eller brytt sig om att släpa sig hit till min blogg för att rikta sin kommentar direkt till mig. Detta gör att jag inte på något sätt kan ta dessa människor på allvar. Om någon har konkreta kommentarer, frågor eller klagomål besvarar jag dem gladeligen. Men en 40-talist som kallar mig omogen och fjompig? Av någon anledning känns det inte värt besväret…

Så vad är poängen med att skriva om det här? Jo, jag skulle helt enkelt vilja be alla ni vettiga människor som då och då läser den här bloggen att hjälpa mig försöka motverka dessa trollaktiga tendenser hos människosläktet genom att själva anstränga oss för att vara positiva. Detta är ett löfte jag gett mig själv ett flertal gånger men ideligen måste upprepa: Glöm inte bort att ge folk positiv kritik! Det är så lätt att klaga, så lätt att hitta fel. När vi någon gång ser någonting som är bra, hur ofta ger vi beröm? Inte tillräckligt ofta.

Kort sagt: Det är okej med ryggdunk. Inte på mailinglistor men i stort sett alla andra forum, online eller i verkligheten.

Andra bloggar om: respekt, komplimanger, kritik, förolämpningar

Nu finns webbplatsen UngHum.se online. Och en och annan av er kanske noterade en blänkare på baksidan av Svenska Dagbladet häromdagen om en artikel som kommer att publiceras imorgon om yours truly.

God fortsättning! 

Andra bloggar om: unghum, svenska dagbladet

Jag postar vanligtvis inte om mitt privatliv här (ja, utom min livsåskådning förstås), men det har just hänt något som känns för viktigt för att inte uppmärksamma:

Min pojkvän har just fått beskedet att han kommit in på Oxford för att studera fysik!

Hurra för honom och hurra för goda nyheter.  

Andra bloggar om: oxford, goda nyheter

Jag måste erkänna att jag är en av dem som har svårt att uppbåda någon större entusiasm för Christer Fuglesangs resa. Jag tycker att rymdfärder är fantastiskt spännande i sig, men varför det skulle vara mer speciellt med en svensk i rymden än en japan, ryss eller nåt annat förstår jag inte riktigt. Den som är bäst kvalificerad ska få jobbet.

Men eftersom det här nu är en blogg som är ganska fokuserad på ateism så kan jag väl inte undgå att uppmärksamma Fuglesang trots allt. Så här stod det ju i DN nyligen:

Visst hävdar Christer Fuglesang att han är mycket "jordisk". Och när jag nämner en astronaut som fick en religiös upplevelse under sin rymdpromenad, klipper han vänligt men bestämt av resonemanget med att påpeka att han själv är ateist. Men under den kont­rollerade och nyktert resonerande ytan finns en eldsjäl.

Det är kul att han så odramatiskt "kommer ut" som ateist, men man undrar vad artikelförfattaren vill få fram för budskap med den sista meningen. Ligger det nån motsättning mellan att vara ateist och nyktert resonerande och att vara en eldsjäl?

Andra bloggar om: christer fuglesang, rymdfärd, ateism