furiku

Lite lösa tankar idag bara.

Responsen till mitt första inlägg i kategorin Skriftcitat har varit mycket intressant. Den första riktigt negativa kommentaren till min blogg har postats av någon som tydligen tycker att jag är pretentiös som bara är 22 år och slänger bibelcitat omkring mig. Jo, för det är ju så att kristna har företräde när det gäller lösryckta citat. När vi andra kommer med ett har vi antingen inte förstått sammanhanget, eller så använder vi fel översättning. (Att det dessutom är ett rent ad hominem-angrepp med avseende på min ålder gör det hela än roligare. Jag har hört liknande argument sen jag var 15 och har ännu inte lyckats lista ut vilken den magiska ålder är då ens åsikter och argument plötsligt är giltiga.)

Idag har jag varit på andra delen av Christer Sturmarks Humanistkurs. Det talades om Humanism, Ateism och Religion; gudsbegreppet och vad det innebär, tre olika gudsbevis, var religion kommer ifrån och var moral kommer ifrån. Massor av intressant diskussion uppstod. Bland annat funderade vi på om panteister egentligen är ateister i ordets striktaste bemärkelse, om huruvida en majoritet av svenska folket egentligen saknar gudstro, om huruvida händelser/förlopp kan sägas existera, om hur religiösa människor ser på sin egen moral, med mera.

En intressant kommentar angående det kosmologiska gudsbeviset var att "om det finns en möjlighet att [Big Bang] ska hända och det inte finns någon tid, så händer det ju bara". Tål att tänkas på! Vi diskuterade även huruvida gud verkligen kan sägas vara god. Några i sällskapet påstod att inte ens religiösa människor säger att gud är god, fast jag vill nog påstå att de allra flesta troende jag träffat skulle säga att han är det. Att sedan världen vittnar annorlunda är ju grunden för hela teodicéproblemet, som jag knappast tror kommer få någon tillfredsställande lösning.

En mycket intressant teori om varför människor har en tendens att vara religiösa togs upp som på ett trovärdigt sätt förklarar varför religiositet kan tänkas vara en överlevnadsfördel för individen. De flesta evolutionära argument jag läst om religionens varande har hänvisat till gruppselektion och faller mig därför inte i smaken. Jag kommer troligtvis ta upp detta i en framtida blogg. 

Andra bloggar om: humanism, gudsbevis, gud, bibeln, religion

En kompis som pluggar filosofi skickade nyligen en disposition/idé till en uppsats om hur en deterministisk syn på tillvaron påverkar människans förmåga till moraliska ställningstaganden. Hon undrade om hennes upplägg verkade okej och jag läste igenom texten.

Långsamt.

Det är nämligen så att alla som pluggar, har pluggat eller på fritiden läser filosofi av någon anledning tvångsmässigt använder sig av ett språk som tar oss vanliga människor evigheter att smälta. (Ja, jag generaliserar. Men vem gör inte det…) På ett forum jag hänger på lite då och då kommer det med jämna mellanrum filosofiintresserade människor och försöker prata om sina favoritämnen. Det slutar alltid med att endast ett fåtal personer deltar i deras trådar, och några av oss endast för att när personen i fråga klagar över bristen på respons klargöra att deras flera tusen ord långa poster säkert är väldigt djupsinniga och välformulerade, problemet är bara att vi inte förstår ett ord av vad som sägs.

Då får man ofta höra att vi inte anstränger oss tillräckligt. Om man vill ha information får man väl jobba lite! Ja kanske det. Men på ett forum där kommunikation ofta sker ganska snabbt förväntar man sig att informationen tillhandahålls i ett mer eller mindre lättillgängligt format - oftast skriver folk ungefär som de pratar.

Och vad jag framförallt inte begriper är varför dessa individer, som verkar så otroligt måna om att förmedla nåt slags budskap, inte anstränger sig mer för att faktiskt FÖRMEDLA. När jag läser något om filosofi kan jag mycket väl slå upp varenda ord och lära mig vad de betyder, men det gör inte att jag nödvändigtvis fattar koncepten själva texten handlar om. Och detta tror jag nog är rätt unikt för filosofi. Om man läser en text om exempelvis celldelning kan man slå upp de konstiga orden och sen är det inte mer med det - naturvetenskap är oftast ganska straightforward på det sättet. Men det funkar inte så med filosofi och det tycks många filosofistuderande fullkomligt glömma bort.

Kanske är det en illa dold elitism som gör att man vägrar släppa sin jargong helt enkelt därför att man tycker om att känna sig smartare än omgivningen. Eller så tror man att kunskap är makt och kunskap definieras då som att kunna prata utan att folk förstår vad man säger…

Hur som helst, jag råkar vara ganska pragmatiskt lagd och när det nu handlar om att förmedla kunskap, att sprida budskap, tycker jag att det är ganska självklart att man anpassar sitt språk till mottagaren. Jag klantar mig ibland själv när jag pratar om biologi, det händer att jag råkar använda ord som "meios" eller "haploid", men jag gör oftast mitt yttersta för att hålla mig på en nivå som alla förstår.

Andra bloggar om: filosofi, retorik, kommunikation