Så var det dags: Jag har gjort min internationella debut.
Nåja, kanske inte riktigt, man har ju haft LiveJournal och hängt på forum i alla tider. Men nu har jag iallafall en engelskspråkig blogg. Jag kommer ta upp ungefär samma ämnen som jag gjort här, men med större potentiell publik. Så varsågod och ändra länkar och bokmärken!
Vi ses på Life before death!
Man kan bli feminist för mindre
Läser i DN om kvinnotaxi i Iran (hittar inte artikeln på webben, har någon sett den?). Som bekant lever kvinnor i många länder under apartheid, alltsomoftast med religiösa förtecken. I Iran får de åtminstone köra bil, vilket är mer än vad kvinnorna i Saudiarabien tillåts. Och i varje diskussion om Iran måste det alltid nämnas att en majoritet av deras universitetsstudenter minsann är kvinnor.
Jamendåså!
Då behöver vi väl inte bry oss om att kvinnorna måste sitta längst bak i bussen och inte får beblandas med männen. Då är det väl skit samma om de inte får klä sig som de vill. Vad är väl begränsad personlig frihet i jämförelse med den oändliga generositeten männen visat då de tillåter en att utbilda sig?
Nu finns det alltså ett taxibolag med mestadels kvinnliga anställda, där alla chaufförer är kvinnor och kunderna likaså (pojkar under tolv i mammas sällskap får åka med). Det låter väl trevligt? Nu kan kvinnorna åka till och från jobb och universitet i sina giftgröna taxibilar utan att oroa sig för att bli tafsade på eller våldtagna av kåta taxichaffisar.
Jag är ingen "kvinnosakskvinna", jag klarar inte att engagera mig på mer än en front i taget. Men man måste vara en idiot för att missa att kvinnotaxi inte är ett slag mot patriarkin. Man åstadkommer med segregerad taxi två saker: 1. Man lindrar ett symptom av kvinnoförakt, genom att helt enkelt förhindra de oförbätterliga männen att komma i kontakt med kvinnorna, istället för att tvinga dem att ändra sig, och 2. Fördjupar apartheiden, ökar klyftan mellan kvinnor och män tills folk faktiskt kommer att tro att vi kommer från olika planeter.
Det är nästan så att jag börjar kalla mig feminist.
1. Varför handlar över hälften av de populäraste privatbloggarna om mode? Vad är det för drift som gör framförallt tjejer intresserade av att titta på kläder, väskor och smink? Jag är uppriktigt förbryllad. Mode är verkligen fullständigt obegripligt för mig.
2. Jag sitter i egenskap av redaktionssekreterare och redigerar en artikel till nästa nummer av Humanisten, och funderar på ordet "gud". Jag försöker att konsekvent skriva gud med litet g så länge det gäller ett gudsbegrepp; en-gud-vilken-som-helst. Men när det handlar specifikt om den kristna guden så måste gud vara ett egennamn och därmed stavas Gud. Dock märker jag att det inte alltid är alldeles lätt att utröna i vilken bemärkelse man använder ordet. Spelar det egentligen någon roll, är det någon som bryr sig?
3. Varför tycks män mindre oroade och upprörda över Pro-ana än kvinnor? Eller är det bara jag som inbillar mig? Är jag överkänslig bara därför att jag är så smal att jag ibland fått frågan om jag har anorexia?
4. Alla borde läsa webserier, och då inte bara xkcd och Sinfest. Ctrl+Alt+Del har just nu en storyline om hur en av huvudpersonerna (som inte har huvudet riktigt fastskruvat) har startat sin egen religion, naturligtvis med spel (tv-, data- roll-… you name it) i fokus. Den börjar här, läs och njut.
Man brukar tala om kattmänniskor och hundmänniskor. På något sätt förväntas man välja sida - och att man ska likna djuret man föredrar. Jag älskar både hundar och katter men tror jag föredrar de senare. Det är någonting i kombinationen dödlig elegans och sockersöt mjukhet jag bara inte kan motstå. Men katter och hundar är enligt mitt tycke för olika för att jämföras. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för.
Alla som upplåter sitt hem åt en utekatt vet att "kattägare" är ett meningslöst uttryck. Det går inte att äga en fritt vandrande katt - man ger den en varm skön sovplats, god mat och lite massage, och så hoppas man att den finner för gott att komma tillbaka från de sälla jaktmarkerna då och då. Hundar, å andra sidan, är hjälplöst flockbundna och så hårt avlade att deras hjärnor aldrig lämnar valpstadiet. I Steve Jones bok Almost Like a Whale (en mycket läsvärd modern omskrivning av Darwins Origin) kan man läsa om hur olika hundraser "tillåts" mogna olika långt - familjehunden är glad och lekfull som en vargvalp men kan inte jaga, medan vallhundar får komma lite längre i sin jaktinstinkt och börjar springa efter andra djur och kanske till och med snappa efter dem. Hundar är dessutom lätta att kuva, att hålla längst ned på flockens rangordning så att de lyder order. Försök göra det med en 60 kilo tung alfahane!
Katter å andra sidan är fortfarande mycket lika sina vilda släktingar. Ny forskning har placerat tamkatten tillsammans med vildkatter från mellanöstern, i de områden där människan först uppfann jordbruket. Jordbruk drar som bekant till sig ohyra och ohyran drog till sig vildkatter så tidigt som för 130 000 år sedan. Katterna flyttade alltså självmant in hos människan, och selekterades därefter för mildare temperament. Gosighet, det vi möjligen kan kalla "tamhet", är inget vi avlat på, utan utvecklades helt enkelt i ett naturligt symbiosförhållande människor och katter emellan. Först på senare tid har man börjat avla fram underliga varianter med lockig päls eller konstiga ansiktsdrag.
Själv tror jag dock att jag alltid kommer att föredra den gamla hederliga bondkatten. Eller möjligtvis den vackra, lejonlika abessiniern.
Old news förmodligen, men oj. Det går inte ens att bli upprörd, så löjligt är det.
Som en liten hyllning till radioprogrammet Spanarna, som hade säsongsavslutning idag, tänker jag skriva detta mitt första ordentliga blogginlägg efter lång frånvaro som en spaning. För er som inte är bekanta med programmet innebär detta att jag kommer att presentera tre "fallstudier" som låter mig identifiera en trend, varefter jag gör någon typ av förutsägelse om framtiden.
Mitt ämne är treknobabble, som för alla nördar (och i detta inlägg använder jag "nörd" i betydelsen "geek", inte "nerd") torde vara ett synnerligen bekant fenomen. Mina tre fallstudier tjänar till att förklara vad det hela handlar om för er som inte är bekanta med begreppet, samt att påvisa en viss trend över tiden som jag tycker mig kunna se.
Först och främst kommer förstås Star Trek. Jag har sett en serie (DS9) och lösa avsnitt ur några av de andra och det finns ju egentligen ingenting som slår Star Trek vad gäller mängden pseudovetenskapligt larv. I början tittar man storögt och undrar vad manusförfattarna rökte egentligen, men sedan vänjer man sig och börjar tycka att det hela är ganska charmigt. Och eftersom jag nu inte är någon expert på fysik direkt så brukar jag faktiskt inte ha alltför mycket att klaga på, eftersom det oftast är i det området Star Treks treknobabble rör sig. Hur som helst, tydligt är att Star Trek-författarna inte ansträngde sig nämnvärt för att det hela skulle hålla ihop vetenskapligt - bara man fick in lite svåra ord var man nöjd.
Sedan har vi då Arkiv X. Jag har sett i stort sett alla mytharc-avsnitt (utom de allra sista, så ni får inte spoila! 
) och undvikit resten, men det var ändå tillräckligt för att få i mig min beskärda del treknobabble á la Arkiv X. Problemet med denna serie om man jämför med Star Trek är att den utspelar sig i vår samtida värld, snarare än en framtida, utspejsad sådan. Detta gör att åtminstone jag känner att jag har vissa kvalitetskrav vad gäller de vetenskapliga utsagor som oftast Scully står för. Och då blir det mycket svårt att acceptera kardinalfel som hade varit så lätta att undvika. Favoritexemplet är ett avsnitt där de hittar en främmande substans någonstans och Mulder låter undersöka det. Han får fram en kemisk formel som han visar för Scully, som kisar mot overheadbilden och säger att det är ett syntetiskt protein av något slag, men hon vet inte riktigt vilket.
Jo, jag tackar för det. På overheadbilden Mulder visar syns nämligen bara proteinets skelett, de peptidbindningar som alla protein - syntetiska eller ej - har gemensamt. De grupper som visar vilka aminosyror som ingår, och som alltså är det intressanta i sammanhanget, har ersatts med bokstaven "R" - vilket är vanligt om man bara vill visa just hur peptidbindningarna ser ut för en biologstuderande på första året i universitetet…
Man har alltså brytt sig om att hitta ett kemiskt diagram som faktiskt föreställer ett protein, men sedan har man inte brytt sig om att den relevanta och i det här fallet absolut nödvändiga informationen faktiskt ingår i den figur man valt. Varför denna halvmesyr?, undrar jag. Och allt detta är förstås helt oavsett att det är högst otroligt att Scully med en slö blick kan se att ett protein är syntetiskt (vilket jag får anta innebär att det ej kommer från en känd, nu levande organism).
Min tredje fallstudie, rykande färsk från klippbordet då den precis visats färdigt i USA, är Heroes. Jag vill börja med att säga att det är den bästa tv-serie jag sett. Inte en tråkig minut! Att den skitsnygge indiske genetikern dessutom pratar om evolution i var och varannat avsnitt är förstås inte helt fel, även om han talar om det på ett väl romantiserat och på gränsen till idealiserat sätt. Sådant kan jag ha överseende med. Jag är också beredd att ha överseende med att det är fullständigt omöjligt för mutationer i vårt DNA att ge upphov till den typen av förmågor som personerna i Heroes har. Jag har ett generöst mått av suspension of disbelief, så länge det handlar om sådant som är nödvändigt för storyn. Var kommer då treknobabble in? Ja, Heroes-författarna verkar verkligen ha ansträngt sig för att undvika det. Pseudovetenskapligt babbel förekommer i stort sett inte alls, istället fokuserar man på huvudpersonernas karaktärsutveckling. Jag applåderar. Men - på ett par ställen faller man ändå i treknobabblefällan. Vid ett tillfälle kastar tidigare nämnde genetiker ett öga på en skärm som ser ut att visa en suddig bild av röda blodkroppar och utbrister att "her nucleotides are decomposing!"
Jo, det är väl möjligt. Det låter som en ytterst märklig sjukdom att ha, men jag är å andra sidan ingen läkare. Och om ens nukleotider bryts ned kan man nog lugnt påstå att ens dagar är räknade, eftersom det skulle förhindra celldelning och därmed tillväxt. Mitt problem med repliken är att den görs i samband med den skumma datorbilden. Om skärmen hade varit täckt med siffror eller grafer hade jag kunnat acceptera påståendet, men röda blodkroppar? De har ingen cellkärna, och följaktligen inget behov av celldelning!
Så, i Heroes verkar man alltså ha ansträngt sig för att inte komma med en massa dum pseudovetenskap, men man lyckas inte riktigt.
Den här spaningen har nu helt rört sig i tv-seriernas värld, men det finns otaliga exempel på felaktig vetenskap från t.ex. spelindustrin. Tänk till exempel på hur vilddjur är fördelade i World of Warcraft. Slår det er inte som något märkligt att alla vargar tycks krypa omkring i samma område, alla björnar likaså, och för den delen alla andra djur också? Aldrig någon hälsosam blandning av djurarter, där kanske de snällare varianterna samsas i ett område och de större och starkare i ett annat. Det är förstås ett ekologiskt mysterium vad alla dessa rovdjur, som rör sig i områden där det bara finns andra rovdjur, lever av.
Vad är då min förutsägelse vad gäller framtiden? Jag tror att det kommer att startas ett konsultföretag - om det inte redan gjorts, förstås. Ett företag som manusförfattare och spelutvecklare som är mån om att vi välutbildade nördar ska slippa grimaschera kan vända sig till för att få sin påhittade värld och vetenskap kollad.
Jag känner mig ganska säker på att min förutsägelse kommer att slå in - för om ingen annan gör det, så gör jag det själv.
Treknobabble Inc!
Jag skulle nu kunna ge mig in i en lång förklaring till varför jag försvann och lät bloggen ligga på is så länge, men eftersom jag egentligen bara bloggar för mitt eget höga nöjes skull tänker jag inte göra det. Men en kort kan ni få:
Jag var inte riktigt nöjd med mitt liv. Men nu är det mycket bättre.
Med ökad livsglädje kommer även lusten att blogga tillbaka. Så nu jävlar. Vi får se hur mycket jag skriver så här i början - men nu vet ni att jag lever iallafall.
Det har för övrigt inte hänt uteslutande dåliga saker sen sist…
Läs merEnligt Blogsome är detta mitt hundrade inlägg. Jag är inte så säker på att det verkligen stämmer, men förmodligen är felmarginalen inte större än +/- 2.
Så, jag har haft den här bloggen några månader nu och har ganska stadig trafik och några riktigt trogna läsare. Det är oerhört roligt, särskilt när jag får respons på vad jag skriver. Så jag tänkte passa på att fråga er mina läsare: hur tycker ni att bloggen ska utvecklas? Är det något jag borde skriva mer om (eller mindre)?
Passa på nu, för ni vet ju att jag vanligtvis aldrig lyssnar på folks åsikter…
Tuff brud i lyxförpackning eller stackars barn utnyttjat av sina ateistiska föräldrar? Själv tycker jag videon är helcool, tjejen är uppenbarligen en skådespelartalang och verkar ha jätteskoj. Men självklart finns det en och annan, inte minst Bill O’Reilly själv, som ondgör sig över att en liten flicka får stå för vuxna åsikter.
Innan någon kristen som läser detta så mycket som klickar på "kommentera" skulle jag dock vilja be er tänka till ordentligt: Hur skiljer sig detta från barn som sjunger i en kyrkokör eller spelar i julspel? Det är ett barn som får uppträda med något, där de vuxna har valt budskapet. Och här är det åtminstone ingen som tvingat henne till något hon inte vill, så mycket är uppenbart.
Vad gäller själva budskapet i videon kan jag inte annat än hålla med: Våld existerar oberoende av populärkultur. Det är liksom inte ens särskilt intressant att diskutera. De få extrema människor som påstår sig inspirerats av en låttext eller ett tv-spel till att mörda kunde precis lika gärna ha inspirerats av bibeln eller en mardröm. För att en människa vars livssituation är mer eller mindre normal ska begå fruktansvärda brott krävs att något mer är fel än Eminem eller GTA.
Lunken tipsade för ett tag sen på sin blogg om en film på YouTube titulerad "Why people belive [sic] Americans are Stupid!". Det är en både lustig och lite skrämmande samling mer eller mindre obildade (och säkert i somliga fall ganska korkade) amerikaner som glatt visar upp sin okunnighet för journalister.
Jag är dock försiktig med att tolka videon som att amerikaner generellt är dummare än andra. För det första är det inte intelligens som satts på prov utan allmänbildning, och för det andra är videon uppenbarligen extremt selektiv. Vem vet hur många intervjuer de fick göra innan de fick ihop tillräckligt med "korkade" kommentarer?
Det är i och för sig ett faktum att amerikaner ofta har mindre koll på geografi och omvärldens politik än andra européer, vilket egentligen inte är så konstigt. USA är ett oerhört stort land, det täcker en halv kontinent och har extremt få grannar. Det präglas också av en oerhörd patriotism och många amerikaner känner säkerligen att de inte har någon anledning att kunna någonting om det som sker utanför landets gränser. Men obildade människor finns över hela världen. Och jag erkänner glatt att jag själv inte har någon aning om vad Australiens statsöverhuvud ser ut eller ens heter för den delen.
Problemet, som jag ser det, med människorna i den här videon är att de snarare än att erkänna att de faktiskt inte vet svaret på de frågor som ställs, hellre hittar på något. Som om det är värre att erkänna sin okunskap än att dumförklara sig själv på tv genom att svara fel. I min värld finns det bara två tillfällen då det finns en poäng med att chansa:
I alla övriga fall finns det absolut inget att vinna på att låtsas att man vet något när man inte gör det.
På samma sätt verkar flera av personerna i videon tycka att det är bättre att ha en åsikt än att inte ha en. Detta är ett fenomen jag stött på annorstädes. Själv undviker jag att bilda mig en åsikt om någonting som jag inte känner att jag har tillräckligt med information om. Ofta gäller det ekonomiska och politiska frågor, som jag ofta inte är särskilt insatt i. Och detta tycker jag är helt naturligt! Jag kan mycket om vissa saker, lite mindre om andra, och lite om en hel del. Varför ska jag ha en åsikt om sådant jag inte känner till?
I videon med amerikanerna frågas de om de håller med om att presidenten ska låta invadera ett litet land i asien. De har med all sannolikhet aldrig hört namnet på landet förut, men håller med ändå. Varför? För att presidenten alltid har rätt? För att det är bättre att säga "ja" än att säga "jag vet inte vad det landet har gjort för att förtjäna en invasion så jag avstår från att svara på frågan"?
Det är inte en synd att inte kunna allt om allt. Det är inte en synd att inte ha en åsikt i någon fråga. Och det är fan så mycket intelligentare att erkänna att man inte vet än att chansa.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Aug | ||||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
