furiku

Maria Lennernäs skriver i UNT Debatt en del saker som tyder på en viss begreppsförvirring, men jag tänkte bara plocka ut en liten sidenote:

Många av årets helger och ledigheter hänger samman med vår kristna tradition. Anser Humanisterna att ledigheter kring jul och påsk bör tas bort och ersättas med arbetstid, eller av andra helgdagar som hänger samman med en ateistisk tradition - vilken i så fall? Traditioner anses viktiga för människans livsrytm. Humanisterna menar att människor inte har något behov av religion. Hur kan de veta det?

Jag har sett liknande frågor tidigare och undrar när någon senast hörde en humanist kräva att julen eller påsken avskaffas som ledighet. Jag tycker också om att vara ledig från jobbet och även jag gillar trevliga traditioner. Jag vågar påstå att de allra flesta Humanister i vårt land i någon mån firar jul. Uppenbarligen inte Jesu födelse, men en familjehögtid där man träffar nära och kära, äter god mat och kanske utbyter lite presenter för att visa hur mycket man tycker om varandra.

Vad gäller att traditioner är viktiga för människans livsrytm så har det ju ingenting med religion att göra. Vi har massor av traditioner som är icke-religiösa (som julen, exempelvis…). Alla människor har bevisligen inte behov av religion definierat som institutionaliserad och ritualiserad tro på övernaturliga saker (bevisligen eftersom jag själv sitter här och är en nöjd och glad och icke-religiös människa). Lennernäs vaga likställande av trevliga traditioner med religiösa ritualer är kanske harmlöst men alldeles för vanligt.

Andra bloggar om: humanisterna, traditioner, jul, helgdagar

Om en lärare delar ut päronglass i sin klass men endast till de elever som har röda tröjor kan man som elev med annan färg på tröjan förstås ifrågasätta att päronglass delas ut över huvud taget. Man kanske tar sina studier på mycket stort allvar och tycker att päronglassen är en distraktion, eftersom de klasskamrater som får glass omedelbart börjar bete sig som apor. Men om man nu råkar veta att lärarens fru äger en päronglassfabrik och att chanserna att han slutar dela ut glass på lektionerna är mycket små, borde man inte då åtminstone propsa på likabehandling?

Kanske en löjlig och barnslig analogi, men så tycker jag också att debatten kring Humanisternas ansökan om att få vara med på listan över bidragsberättigade trossamfund är smått fånig.

Statsbidraget till trossamfund är en relikt från den tid då stat och kyrka ännu var gifta; det är statens sätt att betala underhåll för barnen. Men ska Svenska kyrkan få bidrag måste ju även andra kyrkor få det, och ska kristna kyrkor få bidrag måste även andra religioner vara berättigade. Så långt allt väl. Men alla vi som inte har någon religion, ska vi inte få några pengar alls? Jag kanske avskyr röda tröjor, men jag borde väl ändå få päronglass!

Så enkelt är det. Humanisterna har inte ansökt om att få "bli" ett trossamfund. Vi har inte börjat kalla oss för en religion. Vi har inte erkänt att vi är vidskepliga. Allt vi gjort är att begära om att diskrimineringen av ickereligiösa livsåskådningar upphör. Om detta innebär att regeringen måste besluta om att kalla oss för ett trossamfund så må det vara hänt - själv tänker jag fortsatta kalla Humanisterna för ett förbund, eftersom det är det det är.

Ett citat från IHEU:s hemsida:

Be it resolved that the IHEU demands that countries which support organised religions follow the pattern developed in Norway and the Netherlands (and others) of giving financial support to humanist organisations which provide services to the non-believer, on the same basis as those states do to organised religions.

Om enskilda humanister inte gillar detta står det förstås varje individ fritt att uttrycka sin åsikt. Jag tycker dock inte att man kan säga att Humanisterna frångått sina principer eller på något sätt äventyrat sitt rykte.

Andra bloggar om: humanisterna, bidrag, trossamfund, svenska kyrkan, iheu

Att det inte blev någon blogg igår har sin naturliga förklaring: Jag kom inte hem förrän efter tolvslaget. Anledningen var ett seminarium med efterföljande pubmingel i Stockholmshumanisternas regi.

Seminariet bestod i ett anförande av Dilsa Demirbag-Sten, följt av en diskussion mellan henne och Christer Sturmark, varefter publiken fick ställa frågor. Temat för dagen var "Sekulära muslimer i Sverige - hur många är de och hur kan de lyftas fram i media?"

Även om vi kanske kom bort från temat lite väl mycket i den efterföljande diskussionen så hade Dilsa en hel del intressant att säga - förstås. I dagens Sverige - och för den delen resten av västeuropa och USA - får man ju inte kritisera någonting som har med Islam att göra utan att kallas antingen för islamofob eller rasist, eller både och om man har tur. Islamofob är ett mycket märkligt uttryck. En person som kommer med legitim kritik av en religion kan ju knappast sägas hysa en stark irrationell rädsla för den religionen. Det finns säkert en och annan islamofob, men det är knappast personer som Dilsa som faller i den kategorin.

Hur som helst så var nog de flesta närvarande överens om att "sekulära muslimer" som Dilsa (och Nyamko Sabuni för den delen) behöver bli fler och mer organiserade. Som det är nu är det några islamister som har tolkningsföreträde vad gäller allt som har med muslimer att göra, och som muslimer räknas idag alla som kommer från muslimska länder - oavsett om de är jihadister eller asylsökande för att de konverterat till kristendom eller blivit ateister och levt under dödshot i sitt hemland.

Pubminglet efteråt skulle ha skett på Hemma Hos men där var det spelning med band så vi begav oss till den persiska restaurangen mitt emot (vars namn jag glömt, pinsamt nog). Där var tomt och ingen musik så vi hade gott om utrymme, både fysiskt och verbalt, att ägna oss åt både djuplodande diskussioner och en del skojande. Kort sagt var det en mycket trevlig kväll i Humanismens anda.

Andra bloggar om: humanisterna, islam, islamofobi, dilsa demirbag-sten, christer sturmark

Detta blir typ en meta-meta-meta-post. Sebastian Ibstedt skrev nyligen en minst sagt otrevlig artikel om humanismen i Världen Idag, med anledning av Christer Sturmark och Stefan Gustavssons debatt i Göteborg.

Jag har varken haft tid eller ork att skriva någon slags respons på den så jag blev väldigt glad när jag tipsades om att Tor Billgren i bloggen Antigayretorik refererat artikeln under rubriken Vulgära demoniseringar av Humanisterna. Tor skriver bl a:

Återigen får vi ett exempel på att det verkar vara helt omöjligt för vissa kristna att diskutera tro och vetande utan att slänga in Hitler i leken. Jag hade hoppats att Stefan Gustavsson hade lärt ut bättre argument än så i sin ambulerande antihumanist-skola.

Vilket osökt får mig att tänka på Godwins Lag. På många internetfora är det en oskriven regel att när Hitler eller nazisterna tas upp i en diskussion så är den över - oftast för att personen som gjort det helt enkelt har slut på argument. Ur detta perspektiv är det därför egentligen ganska komiskt att detta ständigt dyker upp i debatter om ateism.

Andra bloggar om: humanisterna, världen idag, christer sturmark, hitler, godwin’s law

Idag är jag för trött för att skriva själv, så jag vill rikta allas uppmärksamhet till en utmärkt bloggpost om ateism och kommunism på argumentum ad ignorantiam. Jag hade inte läst den igår, annars hade jag naturligtvis länkat till den redan då. Nihonshu beskriver ypperligt väl varför resonemanget ateism = kommunism = folkmord inte fungerar. Tack för det!

Andra bloggar om: ateism, kommunism

(Ber än en gång om ursäkt för att inlägget kommer en dag för sent…)

Jag har egentligen bara en kommentar angående lördagens debatt i TV. Och egentligen är det snarare en undran: Tror Stanley Sjöberg och Ana Maria Narti på vad de själva säger när de anklagar Humanismen för att vara en totalitär ideologi, att jämföra med kommunismen?

Det är nämligen uppriktigt sagt ett förvirrande påstående. Jag kan i någon mån förstå de som kallar Humanisterna för en sekt, eftersom den mediala bilden av oss för tillfället är väldigt centrerad runt Christer Sturmark. Jag kan också hysa en viss, om än liten, förståelse för de som tycker att ateistisk humanism är en kall, hård livsåskådning som reducerar människovärdet och helt enkelt leder till ångest. Jag håller naturligtvis inte med, men jag kan inse att någon som är fullständigt övertygad om själens existens och livet efter detta kan ha svårt att förlika sig med en mer reduktionistisk livsåskådning. Dylika argument handlar alltså om missförstånd eller oförstånd om vad humanismen egentligen handlar om och står för.

Men när man börjar påstå att den sekulära humanismen är totalitär och samhällsfarlig har jag lite svårt att hänga med. Det framgår rätt tydligt av dokument som Humanisternas idé- och handlingsprogram och IHEUs Amsterdamdeklaration från 2002 att humanismen är en livsåskådning som stöder demokrati, mänskliga rättigheter (inklusive religionsfrihet!), etcetera. Att jämföra detta med Stalin eller Maos ideologier tyder alltså antingen på att man inte har läst på ordentligt, eller att man ljuger.

Andra bloggar om: humanism, christer sturmark, stanley sjöberg, humanisterna, livsåskådning, kommunism

Från Humanisternas hemsida:

Lördagen den 25 november kl 19.00 är det dags för alla humanister att bänka sig framför TV:n och säsongens sista Existens. Då sänds en studiodebatt med Humanisternas ordförande Christer Sturmark som ensam försvarare av en sekulär livssyn. Han möter en rad välkända religösa företrädare som Stanley Sjöberg, Helena Benaouda, Göran Greider, Ana Maria Narti och Lars Gårdfeldt.

Läs mer om programmet på SVT.se. För den som missat det är Göran Greider numera frälst.

Själv sitter jag bredvid Benaouda, bakom Narti. Ber på förhand i ursäkt om jag himlar med ögonen… Jag lovar att jag verkligen försökte låta bli.

Andra bloggar om: humanisterna, christer sturmark, existens, debatt

Igår var jag på fjärde och sista kvällsdialogen om Humanism. Det blev en löst styrd diskussion om religionens roll i skolan, politiken, framtiden och meningen med livet. Många intressanta tankar luftades om vitt skilda ämnen. Bland annat talade vi om värdet av musik och lyrik och huruvida man som humanist kan säga sig vara en andlig person. Samt krocken mellan den religiösa kollektivismen och den mer individualistiskt inriktade upplysningsetiken.

Mycket mellanöstern/islam och USA/kristendom blev det dessutom, inte helt konstigt med tanke på hur den problematiken dominerat den internationella scenen ett bra tag. Och, eftersom det mest var lärare i sällskapet, så diskuterade vi hur man ska bekämpa den växande ID-rörelsen.

Kort sagt tycker jag personligen att hela kursen varit väldigt intressant med ett bra upplägg som balanserade Christers "föreläsande" del med frågor och diskussion. Jag hoppas att Humanisterna i framtiden kommer att kunna hålla studiecirklar i liknande format där humanismens idéer kan dryftas och utvecklas.

Andra bloggar om: humanism, christer sturmark, humanisterna, religion

För er som vistas i Göteborgstrakten:

Svenska Evangeliska Alliansen kommer under hösten att resa runt i Sverige och informera om Humanisterna. Nu arrangeras dessutom en debatt mellan ordförande för Humanisterna Christer Sturmark och generalsekreteraren för Svenska Evangelisk Alliansen Stefan Gustavsson. /…/ Temat för debatten är: Vad finns det för goda skäl för tron respektive ateism och vilken plats och inflytande bör kristen tro ha i vårt moderna samhälle?

Detta sker alltså i morgon klockan fem i Västra Frölunda Pingstkyrka, Göteborg, inträdet kostar 40kr. Det hela arrangeras av Pingstkyrkan i Billdal och Västra Frölunda samt studieförbundet Bilda. Förhoppningsvis går det sansat till utan pajkastning eller andra barbariska övertalningsmetoder.

Intressant att veta är att studieförbundet Bilda är ett kristet förbund som får pengar av staten i "folkbildnings"syfte. De hjälper alltså Svenska Evangeliska Alliansen att "bemöta utmaningen från humanisterna". Humanisterna får i dagsläget totalt 0kr av staten för någon verksamhet alls. Tre motioner från totalt fem riksdagsmän har dock lagts fram helt nyligen (läs mer på Humanisternas hemsida, en liten bit ned) om att vi bör likställas med andra livsåskådningsorganisationer vad gäller bidrag - rent principiellt borde bidraget till trossamfund förstås avskaffas, men det kommer inte att hända än på ett tag och personligen är jag hellre med och delar på pengarna själv än sitter och surar i ett hörn.

In other news: jag ska sluta blogga på söndagar. Jag behöver åtminstone en ledig dag i veckan och det får helt enkelt bli den sjunde. Skriftcitatskategorin kommer att finnas kvar då jag med största sannolikhet kommer att citera bibeln igen. Eller koranen för den delen. 

Andra bloggar om: debatt, svenska evangeliska alliansen, christer sturmark, stefan gustavsson, statsbidrag, folkbildning

När jag surfar runt på ateistiska/humanistiska/sekulära bloggar och forum slås jag av mängden apologeter. Det verkar som en otrolig massa tid och energi ägnas åt att skriva om gudar och varför de inte finns, och varför det är bättre att inte tro på dem. Jag själv har nog också gjort mig skyldig till en hel del ordbajsande angående det övernaturligas icke-existens. Visst är det kul att vässa sina argument mot varandra, men om man aldrig går ut och faktiskt tar diskussionen med de som inte håller med är det rätt poänglöst i längden – nån gång måste man väl ändå komma till en gräns där man inte längre behöver ägna all tid och kraft åt att utforska och bekräfta sin egen livsåskådning utan kan sätta den på prov i stället?

Vilket leder till en annan poäng: Varför ska vi ateister ständigt behöva rättfärdiga våra åsikter inför oss själva och andra? Jag får känslan att det alltid är personen med förnuftsbaserad livsåskådning som måste förklara varför den tror som den gör. Att någon är kristen eller muslim eller slaviskt följer sitt horoskop, det bara accepteras utan kommentarer. Är inte det lite bakvänt? Trots allt är väl ändå icke-tro själva utgångspunkten: inga bebisar tror på gud eller månen i sjunde huset, för de har inget begrepp om sådana saker.

Jag har en kompis i Storbritannien som en gång var kristen men numera kallar sig Bright. Han har nyligen haft en konversation med en rabiat evangelist i USA via e-mail. Det finurliga med det hela var att han vägrade försvara sin livsåskådning, han befattade sig helt enkelt inte med alla påståenden om meningslöshet och anklagelser om avsaknad av moral som evangelisten slängde mot honom. För faktum är ju att man bara behöver se sig om så ser man att det finns fullt av ateister som är goda människor med ett liv fullt av mening och kärlek. Så varför ens bevärdiga såna anklagelser med ett svar? Om man är så fullkomligt inkapabel att göra enkla observationer av världen omkring en kommer man knappast övertygas av några ord på en skärm.

Nån gång måste vi väl ändå skjuta över diskussionen på den andra planhalvan: Frågan är inte varför man är ateist, frågan är varför man inte är det.

Andra bloggar om: ateism, religion, livsåskådning