Metro om humanistisk konfirmation
Metro gör ett ganska allvarligt feltramp i sin artikel om humanistisk konfirmation. Vem som sagt till dem att "konfirmander med gudstro underkänns" har jag ingen aning om - troligtvis är det helt och hållet artikelförfattarens påfund.
Christer Sturmark förklarar mer på vår hemsida.
Mycket trevlig kolumn i DN idag av PC Jersild. "Ett ord i rättan tid", sa min mor, och jag kan inte annat än hålla med. Vi behöver fler lugna, sakliga röster som säger som det är. Något som slagit mig angående religionsdebatten de senaste månaderna är hur många av de som egentligen håller med oss (Humanisterna, Dawkins och andra) i sak sätter sig på tvären och gnäller, "Ja alltså jag tror inte på gud, men måste ni vara så otrevliga? Folk kan väl få tro på vad de vill?"
Jo visst, självklart. Vi humanister rapar åter och åter igen upp det som närmast börjat bli en meningslös litania: Självklart måste vi ha religionsfrihet - därmed inte sagt att religioner och andra livsåskådningar ska vara bortom all kritik! Ska det vara så himla svårt att förstå detta enkla faktum; att lära sig att skilja på sak och person?
Jag tycker dock PC Jersild kliver lite fel när han skriver:
De religiösa kräver respekt för sin tro. Så länge man inte hotar människor, blandar ihop religion och politik eller hindrar viktiga humanitära insatser är det ett rimligt krav. Men kunde man inte kräva samma respekt tillbaka? Eller måste en sekulär rörelse som Humanisterna komma tassande med mössan i hand och viskande be om ordet för att respekteras?
Själv tycker jag inte att jag har något krav på mig att respektera någons idéer om mystiska krafter, mirakel och zombiefrälsare. Men så förväntar jag mig inte att de ska respektera mina åsikter heller. Den ömsesidiga respekt Jersild skriver om bör ligga på ett annat plan: Vi måste respektera varandras rättigheter. Rätten att tycka, tänka och tro vad man vill, och rätten att ge uttryck för vad man tycker, tänker och tror.
Dessa rättigheter hyser alla humanister den djupaste respekt för, det kan jag lugnt säga utan att ha talat med dem allihop. De är nämligen ett fundament för den humanistiska livsåskådningen, något man helt enkelt måste gå med på för att kunna kalla sig humanist. Något slags minimikrav.
Och det är denna rättighet de som klagar på religionskritiker vill inskränka. De har gått på myten bl.a. Richard Dawkins rasar emot: Att religiös tro är värd mer respekt än andra trosföreställningar.
Lite sent påtänkt kanske, men för er i stockholmsområdet som är sugna på lite humanistmingel så träffas vi imorgon på Nya Hatam (Kammakarg 9) klockan sju.
Senaste numret av Humanisten är för övrigt ute nu - p.g.a. smärre förseningar är det inte 1/07 utan 6/06 (hemsidan tycks inte heller vara uppdaterad ännu). Det innehåller bland annat en mycket lång och mycket intressant intervju med Jan Henningson, chef för Svenska Institutet i Alexandria. Staffan Gunnarsson står för en sammanfattning av Östersjökonferensen vi höll i höstas och Olle Häggström recenserar Bjørn Lomborgs How to Spend $50 Billion to Make the World a Better Place.
Utmaningar eller missförstånd?
Olle Åhs skrev för några dagar sedan en debattartikel i VLT där han påstod att det finns "flera utmaningar för att få den ateistiska och nydarwinistiska världsbilden att gå ihop".
En är att betänka hur det kom sig att utvecklingen kunde ta språnget från livlös materia till framträdandet av växter, vilka besitter reproduktionsförmåga en egenskap som inte existerar hos materien. Samma mysterium manifesteras när utvecklingen går från växtvärlden till djurriket med alla de funktioner som där finns och som saknas på lägre utvecklingsnivåer.
Han skriver också om termodynamikens andra lag:
För vi nu, med den andra termodynamiska lagen i tankarna, över resonemanget till utvecklingen av den mänskliga hjärnan så finner vi, att trots att kaos har större sannolikhet än ordning, kan vi exempelvis genom att läsa dessa rader göra bruk av ett organ som i komplexitet saknar sin motsvarighet. Måste vi då inte erkänna närvaron av ett mystiskt X som trots allt möjliggjort utvecklingen av hjärnan tvärtemot vad den andra termodynamiska lagen ger vid handen?
Jerker Karlsson skrev ett utmärkt svar som publicerades. Mitt eget svar var tydligen något för vasst för tidningen, så jag postar det här istället:
Olle Åhs utmanar i VLT (13/1) ateister med ett antal missförstånd om både ateism och biologi. Förutom att hans missförstånd är mycket vanliga är de också grundläggande, varför jag som ateist och biologistuderande hoppas kunna reda ut dem.
Åhs frågar sig hur det kommer sig att ”utvecklingen kunde ta språnget från livlös materia” till liv. Att tala om levande och död materia förutsätter dock att det faktiskt existerar någon skillnad. Vitalistiska tankar, idén om att organismer genomsyras av någon slags livsande som bringar liv i materien, var vanliga på 1700-talet men har nu övergivits till förmån för en materiell vetenskap som faktiskt ger resultat. Om man tittar tillräckligt nära finner man att all biologi ytterst är kemi, och all kemi grundar sig ytterst i fysiken. Levande organismer besitter inga egenskaper som inte naturlagarna medger.
Åhs påstår att växter utvecklats från död materia, och att djur utvecklats från växter. Detta påstående kan endast förklaras med att Åhs skolkade från biologilektionerna i skolan, eller möjligen att han hade en omåttan oengagerande eller okunnig biologilärare (vilket egentligen vore värre). Här följer en kort biologilektion: Ett djur kan inte utvecklas från en växt, då djur och växter har väldigt olika cellulär uppbyggnad. Djur, svampar och växter har alla en gemensam anfader som varken var djur, svamp eller växt. Denna anfader delar sin härkomst med bakterierna och arkéerna. Växter, såsom varande eukaryota, flercelliga organismer, är långt mycket mer komplicerade än bakterierna, vilka förmodligen är mer lika de ursprungliga organismer som gett upphov till de fem grupper jag just räknat upp. En bakterie är inte mycket mer än en liten förpackning DNA med tillhörande replikationsmaskineri. På en ännu mindre skala finner vi virus, som i stort sett endast innehåller gener och inte själva uppvisar någon biologisk aktivitet. På vilket sätt skiljer sig ett virus från ”död materia”, annat än i komplexiteten hos dess molekylära strukturer?
Vidare tar Åhs upp termodynamikens andra huvudsats, denna otroligt viktiga men ack så missbrukade grundläggande naturlag, vilken säger att ett systems entropi (oordning) tenderar att öka snarare än minska. Den har länge och enträget förespråkats av evolutionsteorins motståndare såsom det yttersta hindret för en materialistisk syn på utveckligen. Man missar dock en fundamental del av teorin när man använder den på detta sätt, nämligen det att den gäller slutna system, d.v.s. system där ingenting varken kommer in eller ut. Jorden är inget slutet system utan har kontinuerlig tillgång till ny energi i form av strålning från solen. Den ordning som evolutionen tycks ha skapat motverkas alltså av den fruktansvärda oordning som råder i den infernaliskt glödande fusionsreaktor som är förutsättningen för allt liv. Summa sumarum går universum mot oordning och termodynamikens andra lag står oemotsagd.
Jag är fullt medveten om att det går att förena en religiös världsbild med respekt för vetenskapen. Dock skulle jag vilja påpeka att både Albert Einstein och Stephen Hawking, liksom termodynamikens andra lag, är missbrukade namn i dessa sammanhang. De har båda använt Gud som en metafor, och var/är möjligen deister, men ingen av dem tror på någon form av personlig gud (Einstein skrev till och med en uppsats om saken eftersom han redan under sin livstid flitigt citerades av religionsförespråkare som gärna ville ha honom på sin sida).
Om man, såsom Max Planck, gärna vill kalla naturlagarna för Gud står det en naturligtvis fritt att göra så. Jag, och många med mig, menar dock att detta epitet varken tillför något förklaringsvärde eller något personligt värde, och avstår därför från en sådan panteistisk syn på världen. Möjligen kan man hävda att ”Gud” är bättre än ”naturlagarna” eftersom det går fortare att säga.
Det mest grundläggande missförståndet Åhs ger uttryck för är dock detta att det på något sätt skulle vara ett obligatorium att ha en förklaring på allt. Jag vet inte varför naturlagarna är vad de är, jag vet inte hur universum kom till och jag kan inte redogöra för exakt hur utvecklingen har skett i varje steg från en organism så liten att den inte syns till dagens ofantliga artrikedom. Men okunskap är vetenskapens drivkraft – om vi visste allt skulle vetenskapsmännen inte ha något jobb! En person med en ateistisk världsbild har accepterat att det finns luckor i vår kunskap om världen, och ser fram emot att se hur de så småningom fylls igen allteftersom forskningen fortskrider.
Så har man då uppträtt i Svenska Dagbladet för andra gången - denna gång med bild och allt. (I pappersvarianten av tidningen finns faktiskt hela tre bilder; den som finns på hemsidan samt två närbilder (en på framsidan och en i artikeln).) Intervjun var över en timme lång så långt ifrån allt kom med i artikeln men jag är ändå relativt nöjd med hur jag framställs. Självfallet kommer folk att reagera på saker som att "pappa satte en bok om evolutionen i händerna" på mig, jag kan väl inte direkt förvänta mig att alla kan lista ut att jag även lästa andra böcker under min tonårsperiod.
Ett av de bättre citaten:
…då skulle hon hellre avge sina äktenskapliga löften ute i naturen. För det är där Felicia upplever andlighet och känner sig som en del av något större. Första gången hon exempelvis stod inför Grand Canyon i USA blev hon så tagen att hon började gråta.
– Religiösa människor vill gärna lägga beslag på andlighet och säga att vi ateister är torra och tråkiga, men den som säger att jag inte kan ha djupt andliga upplevelser kan slänga sig i väggen. Jag blir faktiskt förolämpad när jag hör sådana saker.
I slutet på artikeln i papperstidningen uppmuntras läsarna att skriva till Idag-redaktionen och svara på frågan "Blir tillvaron torftigare med en ateistisk livssyn?". En i min mening ganska meningslös fråga, eftersom vi som har en ateistisk livssyn givetvis svarar nej, och de som eventuellt svarar ja har ingen aning om vad de pratar om. Det är helt enkelt en ganska sårande diskussion. Påminner om gången då någon påstod att jag inte älskade min (ex-)pojkvän lika mycket som han älskade sin flickvän, bara för att jag inte använder puttenuttiga (i hans mening "romantiska") smeknamn.
Efter ett kort och ofrivilligt jullov återvänder jag med färsk artikel ur Svenska Dagbladet om familjen Carlstedt-Kanth, och hur de firar jul. Oerhört sympatiskt framställt tycker jag själv; det är på tiden att folk förstår att vi ateister/humanister faktiskt är helt normala människor.
Någon julkrubba kommer inte över tröskeln hemma hos familjen Carlstedt-Kanth.
Annars skiljer sig inte familjens julfirande nämnvärt från de flesta svenskars. De går inte i julotta, men det är det bara en minoritet av svenska folket som gör.
– För oss är julen inte en religiös högtid utan en familjehögtid med tid att umgås och bry sig om, förklarar Arne Kanth.
Ja, precis så odramatiskt är det.
Men en del av kommentarerna antyder att folk hellre skriver själva än läser vad som står - hur man kan kalla humanister sådär i största allmänhet osympatiska och dryga efter att ha läst om Anette och Arne övergår mitt förstånd. Och Christer Sturmarks citat i marginalen där han säger att musiken och konsten är det finaste religionen gett vårt samhälle verkar inte heller särskilt osympatiskt, drygt, hårdfört eller elitistiskt.
Gun Ulriksson från Humanisterna Göteborg har skrivit en intressant artikel om julfirandet genom tiderna. I Sverige har vi som tur är inte döpt om julen till något kristet klingande (som Christmas), men myten att julen skulle vara en kristen tradition verkar väldigt svåravlivad.
Idag är julen en sammanblandning av förkristna och kristna seder, och de flesta bryr sig knappast om vad sederna kommer ifrån. Vem tänker till exempel på det absurda i att de firar Judarnas Konung av Davids hus med att äta griskött?
Jag måste erkänna att jag är en av dem som har svårt att uppbåda någon större entusiasm för Christer Fuglesangs resa. Jag tycker att rymdfärder är fantastiskt spännande i sig, men varför det skulle vara mer speciellt med en svensk i rymden än en japan, ryss eller nåt annat förstår jag inte riktigt. Den som är bäst kvalificerad ska få jobbet.
Men eftersom det här nu är en blogg som är ganska fokuserad på ateism så kan jag väl inte undgå att uppmärksamma Fuglesang trots allt. Så här stod det ju i DN nyligen:
Visst hävdar Christer Fuglesang att han är mycket "jordisk". Och när jag nämner en astronaut som fick en religiös upplevelse under sin rymdpromenad, klipper han vänligt men bestämt av resonemanget med att påpeka att han själv är ateist. Men under den kontrollerade och nyktert resonerande ytan finns en eldsjäl.
Det är kul att han så odramatiskt "kommer ut" som ateist, men man undrar vad artikelförfattaren vill få fram för budskap med den sista meningen. Ligger det nån motsättning mellan att vara ateist och nyktert resonerande och att vara en eldsjäl?
Förstasidan på en blogg är en ensidig kommunikation och det är lätt att som bloggare framstå som platt, ensidig och närmast dogmatisk i sina uppfattningar. I synnerhet om man inte har tid att skriva långa utläggningar om varje ämne, eller kanske har som mål att vara såpass kortfattad att folk faktiskt orkar läsa regelbundet. Det är först i kommentarerna och de samtal som uppstår i det forumet som nyanserna i ens åsikter kommer fram. Därför uppskattar jag verkligen kommentarer på mina bloggposter och försöker i så stor utsträckning som möjligt att besvara det som skrivs.
Exempelvis har det i mitt inlägg om Humanisternas ansökan om statsbidrag uppstått en diskussion mellan mig och PatrikP om ritualer och huruvida de i grunden är religiösa eller ett allmänmänskligt fenomen, och den vetenskapliga/naturalistiska synen på mänskligt beteende. Patrik menar att ritualerna (för barnvälkomnande, inträde i vuxenlivet, partnerbildning och död) i grunden är religiösa uttryck, medan jag anser att väldigt många människor oavsett religion och kultur av någon anledning tycks vilja fästa signifikans vid vissa skeden i livet. Om ritualer endast var rent religiösa uttryck skulle inte Humanistiska bröllop eller begravningar behövas! På samma sätt verkar ju människor ha en viss predisposition att vara religiösa. Patrik menar dock att min syn på hur människan fungerar är alltför reduktionistisk.
Hur som helst: Jag uppskattar verkligen sådana samtal! Jag har temperament och det händer att jag förlorar fattningen och ibland uttrycker mig lite häftigt, och det ber jag om ursäkt för. I bloggen om Skolverkets ställningstagande mot Intelligent Design har jag olyckligtvis mer än en gång gett prov på otålighet med min samtalspartner Leif. Jag vill här bara ta tillfället i akt och säga än en gång att jag gillar kommentarer och att jag ber er som kommenterar vara tålmodiga när jag själv inte klarar det.
Apropå samtal åt jag häromkvällen middag med Stanley Sjöberg (frikyrkopastor, syntes nyligen i Existens i SVT), Stefan Gustavsson (teolog, författare), Christer Sturmark (ordf Humanisterna), Maria Carlshamre (EU-parlamentariker) och Lotta Knutsson (lärare och teologistuderande). En salig blandning människor alltså, if you’ll forgive the pun - och med god mat och ett trevligt och givande samtal med stor ömsesidig respekt blev kvällen mycket lyckad.
The Independent har låtit Richard Dawkins svara på frågor från läsarna. En av de första på sidan är extra intressant eftersom det handlar om Dawkins påstådda intolerans. Han utmålas av många som en sur gammal gubbe som hatar religiösa människor och vill förbjuda religion. De som talar om honom på det här sättet har antingen aldrig läst hans böcker, eller läst dem men inte förstått budskapet.
Så här svarar han på frågan om han inte är lika intolerant som vilken religiös fanatiker som helst:
It would be intolerant if I advocated the banning of religion, but of course I never have. I merely give robust expression to views about the cosmos and morality with which you happen to disagree. You interpret that as ‘intolerance’ because of the weirdly privileged status of religion, which expects to get a free ride and not have to defend itself. If I wrote a book called The Socialist Delusion or The Monetarist Delusion, you would never use a word like intolerance. But The God Delusion sounds automatically intolerant. Why? What’s the difference?
I have a (you might say fanatical) desire for people to use their own minds and make their own choices, based upon publicly available evidence. Religious fanatics want people to switch off their own minds, ignore the evidence, and blindly follow a holy book based upon private ‘revelation’. There is a huge difference.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Aug | ||||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
