Läser i DN om kvinnotaxi i Iran (hittar inte artikeln på webben, har någon sett den?). Som bekant lever kvinnor i många länder under apartheid, alltsomoftast med religiösa förtecken. I Iran får de åtminstone köra bil, vilket är mer än vad kvinnorna i Saudiarabien tillåts. Och i varje diskussion om Iran måste det alltid nämnas att en majoritet av deras universitetsstudenter minsann är kvinnor.

Jamendåså!

Då behöver vi väl inte bry oss om att kvinnorna måste sitta längst bak i bussen och inte får beblandas med männen. Då är det väl skit samma om de inte får klä sig som de vill. Vad är väl begränsad personlig frihet i jämförelse med den oändliga generositeten männen visat då de tillåter en att utbilda sig?

Nu finns det alltså ett taxibolag med mestadels kvinnliga anställda, där alla chaufförer är kvinnor och kunderna likaså (pojkar under tolv i mammas sällskap får åka med). Det låter väl trevligt? Nu kan kvinnorna åka till och från jobb och universitet i sina giftgröna taxibilar utan att oroa sig för att bli tafsade på eller våldtagna av kåta taxichaffisar.

Jag är ingen "kvinnosakskvinna", jag klarar inte att engagera mig på mer än en front i taget. Men man måste vara en idiot för att missa att kvinnotaxi inte är ett slag mot patriarkin. Man åstadkommer med segregerad taxi två saker: 1. Man lindrar ett symptom av kvinnoförakt, genom att helt enkelt förhindra de oförbätterliga männen att komma i kontakt med kvinnorna, istället för att tvinga dem att ändra sig, och 2. Fördjupar apartheiden, ökar klyftan mellan kvinnor och män tills folk faktiskt kommer att tro att vi kommer från olika planeter.

Det är nästan så att jag börjar kalla mig feminist. 

Andra bloggar om: iran, feminism, sharia, kvinnoförtryck, apartheid