Trädkryparen (Certhia familiaris) är en liten brun fågel som man troligtvis inte ens lägger märke till om man inte har ett ordentligt naturintresse redan. Den är brunspräcklig som en gråsparv på ryggen och vit på magen, och kryper uppför lodräta stammar på jakt efter småkryp att mata ungarna med.

På mina föräldrars tomt hade en trädkrypare boat i en rutten björk som spruckit och ungarnas utveckling kunde följas noga - fast man blev utskälld efter noter av modern när man närmade sig boträdet.

Kortet är taget endast ett par dagar innan ungarna lämnade boet, för någon vecka sedan. De hade duniga tofsar på huvudena (syns som suddigt grått) och näbbkanterna var som synes fortfarande kycklinggula. Fågelungar stimulerar sina föräldrar att ge dem mat genom tydliga signaler; ett stort rött gap med gula kanter och höga skrik.

Att små sångare matar upp gigantiska gökungar, ett minst sagt slitsamt bestyr som man tycker att de borde överge självmant, beror på att gökungens enorma gap är ett s.k. superstimulus. På samma sätt har människan en svaghet för socker som gör att vi ofta äter mycket mer godis än vad vi vet att vi borde - vi kan helt enkelt inte låta bli, eftersom vi har utvecklats i en värld där socker var en bristvara och något man kastade sig över när man fann det.

Teoretisk kunskap om naturen är roligast när den går att observera direkt. Förutom trädkryparen har talgoxar, blåmesar och fyra par svartvita flugsnappare (Ficedula hypoleuca) häckat på tomten. Flugsnapparnas akrobatiska konster då de i flykten fångar insekter är fantastiska att beskåda. Nu har de dock gett sig av allihop. Jag önskar dem lycka till och välkommen tillbaka nästa år.

Andra bloggar om: fågelskådning, flugsnappare, trädkrypare, biologi, naturen