En sak som förvånar mig litet är att du, som ju uppenbarligen är kapabel att skriva hela uppsatser på en höft, inte gör detta på din egen blogg i större utsträckning. Har man så mycket att säga i respons på en bloggpost som du haft här är väl praxis att man postar det i sin egen blogg, så att fler kan ta del av ens tankar?

Eller, tillmäts de filosofiska frågorna helt enkelt inte en plats i samtalet om världens storhet - eller ens något existensberättigande - och därför bäst bemöts genom att tigas ihjäl?

Eller, funderar du kanske fortfarande och knåpar på tre spännande och utmanande svar?

(Ironi, med andra ord.)

Hmm… Även om min första fråga inte handlade om huruvida man kan kombinera dem eller inte väckte ditt svar en rad tankar. De två - natur- och humanvetenskap - lever redan i symbios med varandra. De har alltid levat sida vid sida och korsbefruktat varandra. Det är inte nödvändigt att se dem som varandras motsatser, mer konstruktivt är att se dem som kompletterande varandra.

Det är till att börja med inte möjligt att ägna sig åt naturvetenskap utan att samtidigt röra sig i de humanvetenskapliga domänerna. Två exempel: Det är inte möjligt att uttrycka något naturvetenskapligt alls utan att språk nyttjas på ett eller annat sätt - genast är man inne på lingvistikens och språkfilosofins område med alla dess olika aspekter på till exempel hermeneutik. Det är heller inte möjligt att bortse från att naturvetenskapens olika anspråk i varierande grad är beroende av en förståelse av vad t.ex. ontologi, epistemologi och ideologi är för något - vilka inte är möjliga att tala om utan att förhålla sig till de olika filosofiskt formulerade aspekterna på respektive begrepp. En naturvetenskaplig hållning är ihålig om den inte inkorporerar och relaterar till ett varierande antal humanvetenskapliga discipliner som grundlägger förståelsen av hur människor förnimmer och relaterar till sin omgivning och tillvaro.

Det är samtidigt heller inte möjligt att ägna sig åt humanvetenskap utan att naturvetenskapens landvinningar räknas med. Ett möjligen banalt exempel kan vara att det inte är möjligt att studera och förstå demografiska förändringar i befolkningar utan att förståelsen av naturvetenskapens landvinningar inom till exempel medicin räknas med. Likaså påverkas förstås de humanvetenskapliga formuleringarna av hur människor relaterar till de berikade, förändrade och fördjupade beskrivningarna av verkligheten som växer fram ur det naturvetenskapliga arbete som pågår. En humanvetenskaplig hållning är ihålig om den inte bejakar och relaterar till den världsbild som konstrueras och omkonstrueras av naturvetenskapen.

Paul Ricoeur formulerar det väl i sina essäer “Förklara och förstå, Text - handling - historia” och “Hermeneutik och ideologikritik” (s. 65-98 respektive s. 99-166 i Från text till handling utgiven på Brutus Östlings förlag 1993). Den exkluderande dikotomi mellan naturvetenskap och humanvetenskap, som jag tycker att du formulerar, går enligt Ricoeur tillbaka på 1900-talets början och Diltheys utläggningar om det åtskiljande gapet mellan naturvetenskapens “förklara” och humanvetenskapens “förstå”. Ricoeur argumenterar väl för att en ömsesidigt exkluderande dialektik mellan “förklara” och “förstå” är betydligt mindre fruktbar än den syntes av begreppen som inte bara är möjlig utan också önskvärd och nödvändig. De båda begreppsvärldarna är och förblir beroende av varandra, att sätta dem som varandras motsatser minskar möjligheterna att formulera en rik och nyanserad förståelse av existensens tillvaro. Rekommenderad läsning.

Angående: “… naturvetenskap måste hållas långt borta från ideologier…”

Det är inte möjligt att hålla naturvetenskap långt borta från ideologier. Ricoeur definierar ideologi: “i betydelsen av en kunskap som påstås vara intresselös och som tjänar syftet att dölja ett intresse genom en rationalisering” (s. 131 i Från text till handling). Med den förståelsen av ideologi som utgångspunkt vederlägger Ricoeur mycket konstruktivt alla anspråk på att formulera en ståndpunkt som menas stå vid sidan av eller utanför varje form av ideologi - och som därmed gör anspråk på att vara mer “objektiv” än någon annan ståndpunkt. Varje ställningstagande - oavsett vad det gäller - är ideologiskt förankrad. Så är till exempel din uttalade utgångspunkt att någon gud inte existerar ett ideologiskt ställningstagande som i sin tur påverkar varje annat ställningstagande som du gör, vilket är helt i sin ordning. Vi står alla upp över öronen i ideologiska konstruktioner, vilka vi ofta uppfattar som självklarheter. Det angelägna är att göra sig medveten om att olika ideologiska konstruktioner de facto ligger till grund för varje ställningstagande samt att kritiskt förhålla sig till dessa.

Det språk vi nyttjar till vardags är ett åskådligt och enkelt exempel på den mest elementära formen av ideologisk konstruktion. Bara det faktum att du och jag kommunicerar via texter på svenska lägger ett fundament för de ideologiska ramar inom vilka vårt tankeutbyte sker. Vi har en definierad uppsättning av ord att använda oss av, till vilka betydelser och semantiska fält är kopplade, och vi använder dem med en anmärkningsvärd självklarhet. Den tysta kunskap som finns förankrad i och relaterad till vårt språk är den yttersta förankringen av den ideologi som förenar oss. Förenade den oss inte skulle vi inte alls förstå varandra. Naturvetenskapen är - tillsammans med alla andra gemensamma mänskliga projekt - helt beroende av språket och därmed beroende av, förankrad i och påverkad av den stora mängd ideologier som likaledes är beroende av, förankrade i och påverkade av språket. Dessutom påverkar ideologier och språk varandra åt båda håll vilket gör att naturvetenskapens språkliag grund påverkas av en väldig massa andra saker än naturvetenskapen själv.

“Vetenskap” eller “vetenskaplighet” existerar bara som språkliga - och därmed som ideologiska - konstruktioner. De framstår som objektiva fakta och fristående storheter tack vare våra gemensamma förmågor att externalisera, objektivera och internalisera föreställningar. Vi relaterar till dem som vore de fysiska objekt vars existens indikeras av objektets närvaro, men de är och förblir språkliga konstruktioner utan fysisk existens. Det finns inget objektivt existerande i “vetenskap”. Kort sagt, “vetenskap” existerar som en lång rad institutionella fakta (Vars förutsättningar och konstruktioner filosofen John Searle utförligt formulerar i sin bok The construction of social reality.) Men, det betyder inte att “vetenskap” är mindre verklig eller mindre sant existerande än ett fysiskt objekt. Att “vetenskap” i allmänhet, och “vetenskaplighet” i synnerhet, i motsats till fysiska objekt, är flytande och porösa begrepp (liksom alla andra språkliga konstruktioner) omvittnas i de många olika vetenskaper och vetenskapliga uppfattningar som tillsammans med många andra ideologiska konstruktioner kommit, gått och förändrats genom historien. Men det gör som sagt inte vetenskap varken mer eller mindre verklig och sann, bara mindre definitiv och mer icke-objektiv.

Så, uppfattningen att naturvetenskap på något sätt kan stå utanför eller bredvid ideologier är ett grundläggande missförstånd. Ideologi är och förblir intimt förknippat med alla anspråk på formulerade förståelser av verklighetens ontologi och alla tillhörande epistemologier. (Apropå ditt exempel socialdarwinism är det angeläget att hålla isär begreppen “ideologi” och “metod”. Historiens misslyckade kombinationer av metoder för ideologisk samhällsimplementering är inget bra argument mot förståelsen av ideologi som den grundläggande komponent som föregår och ingår i varje formulering av ontologisk verklighetsuppfattning.)

Men, som sagt, det var inte alls det här min första fråga egentligen handlade om. Så min fråga (som nu blir tre frågor) kvarstår: Är det möjligt att från din ståndpunkt tillerkänna humanvetenskaper (som till exempel filosofi och teologi) ett existensberättigande i “samexistens med ömsesidig respekt och erkännande” tillsammans med naturvetenskaperna? Är det då möjligt för dig att från din naturvetenskapliga utgångspunkt närma dig humanvetenskaperna (som till exempel filosofi och teologi) med en hållning präglad av “att vi håller oss borta från att kommentera varandras vetenskaper utan att ha läst på ordentligt först”? Eller är humanvetenskaperna, enligt din ståndpunkt, inga “riktiga och viktiga vetenskaper…”?

(Ord som är satta inom “citationstecken” har fått citationstecken för att markera att det är begreppet som sådant som avses. Det handlar alltså inte någon form av (ned-)värdering av varken ord eller begrepp.)

Det är också sant att man tillåts att lägga in mycket mera egna åsikter, och forskningsformen är tyvärr inte särskilt stram. Hörde nyligen om en doktoran i genusvetenskap som hade skrivit sin avhandling i form av en dialog. Låter ju häftigt och roligt och jag kanske är traditionell, men jag tror inte på den formen, vetenskap kan inte se ut hur som helst.

Dock tycker jag att det finns bra forskning också. De personer på psykologen som jag har jobbat med har jag stor respekt för, och de unga forskarna där har, tack och lov, inte heller någon respekt för exempelvis Freud.

Jag har dock aldrig tyckt att samhällsvetenskap verkat mer intressant. Kanske är jag fördomsfull men den mesta samhällsvetenskapliga forskning jag sett verkar hemskt ovetenskaplig. De jag talat med som studerat samhällsvetenskapliga ämnen på universitetsnivå kommer med idel skräckhistorier om hur de inte bara tillåts utan förväntas lägga in egna värderingar i sina studier. Jag är sådledes mycket misstänksam, inte mot samhällsvetenskapliga ämnen som sådana, utan mot hur man faktiskt bedriver forsknignen… Men mina misstankar är säkerligen grundade i ett stort mått arrogans och bygger som sagt på anekdotisk evidens, så jag är den första att erkänna att jag inte direkt har torrt på fötterna i frågan.

Och på tal om fysik måste jag passa på att rekommendera den här föreläsningsserien i fysik:

http://webcast.berkeley.edu/course_details.php?seriesid=1906978397

Jag tänker också på den period i Sveriges historia då sociologi var det heta ämnet och där det fanns tusentals doktorander inom detta område, till synes utan några stora resultat som skulle motsvara insatsen.

Å andra sidan så känns samhällsvetenskap ofta mera intressant. Det fångade iaf mitt intresse innan jag skulle börja i Lund. När jag pratar om min forskning nu är det få som förstår, ett problem jag inte hade under tiden på psykologen.

jaja, nog med spekulationer inom detta ämne…