Man brukar tala om kattmänniskor och hundmänniskor. På något sätt förväntas man välja sida - och att man ska likna djuret man föredrar. Jag älskar både hundar och katter men tror jag föredrar de senare. Det är någonting i kombinationen dödlig elegans och sockersöt mjukhet jag bara inte kan motstå. Men katter och hundar är enligt mitt tycke för olika för att jämföras. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för.
Alla som upplåter sitt hem åt en utekatt vet att "kattägare" är ett meningslöst uttryck. Det går inte att äga en fritt vandrande katt - man ger den en varm skön sovplats, god mat och lite massage, och så hoppas man att den finner för gott att komma tillbaka från de sälla jaktmarkerna då och då. Hundar, å andra sidan, är hjälplöst flockbundna och så hårt avlade att deras hjärnor aldrig lämnar valpstadiet. I Steve Jones bok Almost Like a Whale (en mycket läsvärd modern omskrivning av Darwins Origin) kan man läsa om hur olika hundraser "tillåts" mogna olika långt - familjehunden är glad och lekfull som en vargvalp men kan inte jaga, medan vallhundar får komma lite längre i sin jaktinstinkt och börjar springa efter andra djur och kanske till och med snappa efter dem. Hundar är dessutom lätta att kuva, att hålla längst ned på flockens rangordning så att de lyder order. Försök göra det med en 60 kilo tung alfahane!
Katter å andra sidan är fortfarande mycket lika sina vilda släktingar. Ny forskning har placerat tamkatten tillsammans med vildkatter från mellanöstern, i de områden där människan först uppfann jordbruket. Jordbruk drar som bekant till sig ohyra och ohyran drog till sig vildkatter så tidigt som för 130 000 år sedan. Katterna flyttade alltså självmant in hos människan, och selekterades därefter för mildare temperament. Gosighet, det vi möjligen kan kalla "tamhet", är inget vi avlat på, utan utvecklades helt enkelt i ett naturligt symbiosförhållande människor och katter emellan. Först på senare tid har man börjat avla fram underliga varianter med lockig päls eller konstiga ansiktsdrag.
Själv tror jag dock att jag alltid kommer att föredra den gamla hederliga bondkatten. Eller möjligtvis den vackra, lejonlika abessiniern.
För att förstå katter, måste man förstå det här: Katter tycker att människor är trevliga husdjur.
Kommentar av Daniel Brahneborg — 070629 @ 22:20
Komma tillbaka från de sälla jaktmarkerna då och då? Det är underligt, du menar alltså att katten går igen?
Kommentar av Nirre — 070630 @ 01:38
Men shit… jag tänkte “jaktmarkerna”, men fingrarna la tydligen till “de sälla” utan att jag märkte det. Jag skriver uppenbarligen för fort för mitt eget bästa!
Kommentar av furiku — 070630 @ 02:12
Själv hade jag svårt att upptäcka de små katterna innan jag träffade min kattälskande man.
Tyckte mest om tigrar och lodjur: de är sköna att måla/rita av.
Nu har jag dock kommit på att det är de gulaktiga stadskatterna som är sötast, för de påminner om tigrar.
Kattdjur och vissa balettdansöser verkar vara jordens enda varelser som har helt följsamma rörelser, trots att de inte lever i havet. Alla andra har någon dimension av klumpighet/kantighet, t o m små ödlor då de tassar fram.
Ormarna räknar jag inte för de har inga ben: fusk.
Kommentar av kaxiga Z — 070702 @ 14:31