Religionskritik i blogosfären finns det gott om och nya tillskott kommer hela tiden, exempelvis Allotetraploid som jag verkligen kan rekommendera. Därför tänkte jag ta en liten paus från det området och i stället ägna mig åt vetenskaplig allmänbildning - närmare bestämt bildning. Såsom varande smått besatt av eusociala insekter och speciellt bin tänkte jag därför bidra till att utöka min förhållandevis begränsade läsarkrets kunskaper i ämnet. Förhoppningsvis med så lite ordvitsar som möjligt. I denna första post finns lite allmänna fakta om bin, i följande delar kommer jag att koncentrera mig på olika aspekter av bisamhället. So, without further ado:

Min Bisyssla - del 1: Inledning 

Biarter och biavel
Apis mellifera heter honungsbiet vi har i våra kupor. Liksom människan har det sitt ursprung i Afrika och enligt genetiska undersökningar tycks det ha emigrerat till Europa i två omgångar. När vi först började odla bin fanns honungsbiet i Afrika, Europa och västra Asien, men tack vare människan finns det nu överallt i världen där klimatet tillåter biodling. Även andra biarter har i någon mån domesticerats, exempelvis A. cerana, det indiska biet, men A. mellifera är en oslagbar honungsproducent då det bildar stora samhällen som naturligt lägger upp stora förråd med honung som bina livnär sig på under perioder då ingen nektar finns att hämta i naturen.

Man kan knappast tala om domesticering i ordets vanliga bemärkelse när det gäller honungsbin. Vi tillhandahåller fina bostäder åt våra bin, skattar deras honung och ger dem sockerlag i gengäld. Men det går inte att hålla bin instängda på samma sätt som kor, hästar, får och grisar. Biodling sker på binas villkor. Däremot har man bedrivit avel så att binas temperament långsamt ändrats. De bin vi odlar i Sverige idag är mestadels väldigt snälla, och går till och med att hantera utan skydd (fast det är naturligtvis inte att rekommendera, då även snälla bin kan bli klämda och skrämda). Man försöker även avla på bin så att de ska bli mindre benägna att svärma, och dra in mer honung. Det är dock svårt att veta om det avelsarbetet gett någon effekt, eftersom våra metoder för att förhindra svärmar och honungsskattning har blivit bättre och bättre samtidigt som avelsarbetet pågått. Enligt vissa källor samlar dock dagens domesticerade honungsbin in betydligt mycket mer honung än vad de behöver.

Det finns flera olika raser av honungsbin. Bina på bilderna här i min blogg (som är från min egen bigård) är av rasen Krainer eller Carnica, som har sitt ursprung i östeuropa, om jag inte missminner mig. Biraserna sägs ha olika egenskaper vad gäller temperament och honungsproduktion men jag är själv tveksam till att dessa skillnader är särskilt markanta - den främsta skillnaden är färgen. Krainer är mörka med grå eller brun päls, Italienska bin är gula, Buckfast är blandade och det mörka nordiska biet är nästan helt svart. 

Pollination
Förutom honungsproduktionen används bin som pollinatörer. Det kan man även använda olika arter av solitärbin och humlor till, men troligtvis är honungsbin mer effektiva eftersom samhällena är större. Pollination är extremt viktigt både för naturligt förekommande växter och för våra grödor. Många bönder och fruktodlare betalar biodlare för att de ska ställa sina kupor i närheten. Om en blomma blir otillräckligt pollinerad utvecklas färre frön, och de fruktämnen vi vill åt är beroende av frönas utveckling. Man ser tydligt på ett äpple om det är ofullständigt pollinerat; ena sidan kan vara förkrympt. Tittar man inuti kommer man att se att det saknas flera frön i kärnhuset.

Eusocialitet
Bin är eusociala insekter, precis som humlor (som också räknas till gruppen bin), myror och getingar. Alla dessa insekter är gaddsteklar och tillhör ordning Hymenoptera. De har en särskilt intressant genetisk karaktär: de är haplodiploida. Detta innebär att honorna är diploida, dvs har två uppsättningar kromosomer - en från vardera förälder, precis som vi - medan hanarna är haploida, dvs har endast en uppsättning kromosomer. Denna enda uppsättning kommer ifrån modern. Hanarna, eller drönarna, har alltså ingen far, utan kläcks ur obefruktade ägg. Mer om detta i ett senare avsnitt.

Den stora skillnaden mellan honungsbin och de andra sociala insekter vi har i Sverige är att binas drottning är fullständigt beroende av arbetare för sin överlevnad. Hos de andra arterna dör arbetarna på hösten och endast parade drottningar övervintrar, för att på våren starta ett nytt samhälle helt på egen hand. Detta skulle en bidrottning aldrig klara - hon kan inte ens äta själv! Utan uppassning dör drottningen, som är en renodlad äggläggningsmaskin. På samma sätt är arbetsbin fullständigt beroende av drottningen då de själva (oftast) inte kan reproducera sig. Ett ensamt bi är alltså inte värt mycket utan betyder endast något som en del av gruppen, varför man ofta talar om ett bisamhälle som en enda "superorganism". Man ska dock vara försiktig med hur långt man drar denna metafor när man börjar tala om evolutionära processer som naturligt urval.

Binas bostad
I naturen bygger honungsbiet sitt bo i klippskrevor, ihåliga- träd, skorstenar och andra utrymmen som är någorlunda skyddade. I brist på bra utrymmen kan de till och med bygga sina vaxkakor hängande från en trädgren, men det är otroligt att ett sådant samhälle överlever våra kalla vintrar. När man först började med biodling samlade man vilda svärmar exempelvis i trästockar eller halmkupor, där bina fick bygga sitt bo som man sedan mot slutet av säsongen skar ut och mosade sönder för att extrahera honungen. Så småningom kom någon på att man lätt kunde få bina att bygga sina kakor i träramar, vilket tillät en att skatta honung utan att förstöra samhället, och så var den moderna biodlingen född.

Vaxkakorna är vackert mönstrade med sexkantiga rör. Det har visat sig att det sexkantiga mönstret ger optimal stabilitet med så låg vaxåtgång som möjligt. Troligtvis var kakorna mindre regelbundna från början, med mer cylinderliknande utrymmen, men det naturliga urvalet har främjat de bin som byggde regelbundna, “snåla” kakor. Vaxkakorna är både förråd och barnkammare; i rören förvaras honung och pollen, larver och puppor - på biodlarspråk kallat “yngel”. På bilden syns med vaxlock täckt honung i övre vänstra hörnet, sedan öppen honung, och yngel i olika åldrar i det nedre högra hörnet (klicka här för större version).

Nästa del
Nästa del i serien om min Bisyssla kommer att handla om arbetarnas liv och hur samhället förändras över året.

Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling

Andra bloggar om: honungsbin, bin, apis mellifera, eusociala insekter