Mycket trevlig kolumn i DN idag av PC Jersild. "Ett ord i rättan tid", sa min mor, och jag kan inte annat än hålla med. Vi behöver fler lugna, sakliga röster som säger som det är. Något som slagit mig angående religionsdebatten de senaste månaderna är hur många av de som egentligen håller med oss (Humanisterna, Dawkins och andra) i sak sätter sig på tvären och gnäller, "Ja alltså jag tror inte på gud, men måste ni vara så otrevliga? Folk kan väl få tro på vad de vill?"
Jo visst, självklart. Vi humanister rapar åter och åter igen upp det som närmast börjat bli en meningslös litania: Självklart måste vi ha religionsfrihet - därmed inte sagt att religioner och andra livsåskådningar ska vara bortom all kritik! Ska det vara så himla svårt att förstå detta enkla faktum; att lära sig att skilja på sak och person?
Jag tycker dock PC Jersild kliver lite fel när han skriver:
De religiösa kräver respekt för sin tro. Så länge man inte hotar människor, blandar ihop religion och politik eller hindrar viktiga humanitära insatser är det ett rimligt krav. Men kunde man inte kräva samma respekt tillbaka? Eller måste en sekulär rörelse som Humanisterna komma tassande med mössan i hand och viskande be om ordet för att respekteras?
Själv tycker jag inte att jag har något krav på mig att respektera någons idéer om mystiska krafter, mirakel och zombiefrälsare. Men så förväntar jag mig inte att de ska respektera mina åsikter heller. Den ömsesidiga respekt Jersild skriver om bör ligga på ett annat plan: Vi måste respektera varandras rättigheter. Rätten att tycka, tänka och tro vad man vill, och rätten att ge uttryck för vad man tycker, tänker och tror.
Dessa rättigheter hyser alla humanister den djupaste respekt för, det kan jag lugnt säga utan att ha talat med dem allihop. De är nämligen ett fundament för den humanistiska livsåskådningen, något man helt enkelt måste gå med på för att kunna kalla sig humanist. Något slags minimikrav.
Och det är denna rättighet de som klagar på religionskritiker vill inskränka. De har gått på myten bl.a. Richard Dawkins rasar emot: Att religiös tro är värd mer respekt än andra trosföreställningar.
Bin som föds i början på säsongen, när drottningen väl börjat lägga ägg igen efter vintermånaderna, har ett stressigare och mycket kortare liv att se fram emot än vinterbina. När biet först kryper ut ur sin skyddande cell (t.v.) är den rikliga behåringen rufsig och det första biet gör är att putsa sig ordentligt. Därefter börjar det sin arbetsbana som putsbi - cellerna i yngelrummet (den del av bisamhället där drottningen uppehåller sig och lägger sina ägg) måste städas ur ordentligt för att drottningen ska acceptera dem och lägga nya ägg.
När biet är ungefär tre veckor gammalt börjar det slutligen flyga ut för att samla det samhället behöver. Det första bina letar efter på våren är vatten, som behövs för fodersaftproduktionen. Vatten används även för att kyla ned samhället under heta sommardagar då fläktning inte räcker för att hålla rätt temperatur. Pollen är också viktigt tidigt på säsongen eftersom det innehåller de fetter och proteiner som är essentiella för ynglens utveckling. Ett vuxet bi är fullt utvecklat och behöver endast energi i form av socker; därför är pollen av högre vikt än nektar tidigt på våren. Under för- och högsommar samlar dragbina nektar för fullt, så att de ska ha ett ordentligt matförråd att överleva på under vintern. Förutom vatten, pollen och nektar samlar bina även propolis, eller kittvax, från bl.a. tall- och grankoda. Detta ämne använder bina för att "klistra igen" öppningar, t.ex. springor mellan två lådor.
Man kan knappast tala om domesticering i ordets vanliga bemärkelse när det gäller honungsbin. Vi tillhandahåller fina bostäder åt våra bin, skattar deras honung och ger dem sockerlag i gengäld. Men det går inte att hålla bin instängda på samma sätt som kor, hästar, får och grisar. Biodling sker på binas villkor. Däremot har man bedrivit avel så att binas temperament långsamt ändrats. De bin vi odlar i Sverige idag är mestadels väldigt snälla, och går till och med att hantera utan skydd (fast det är naturligtvis inte att rekommendera, då även snälla bin kan bli klämda och skrämda). Man försöker även avla på bin så att de ska bli mindre benägna att svärma, och dra in mer honung. Det är dock svårt att veta om det avelsarbetet gett någon effekt, eftersom våra metoder för att förhindra svärmar och honungsskattning har blivit bättre och bättre samtidigt som avelsarbetet pågått. Enligt vissa källor samlar dock dagens domesticerade honungsbin in betydligt mycket mer honung än vad de behöver.
I naturen bygger honungsbiet sitt bo i klippskrevor, ihåliga- träd, skorstenar och andra utrymmen som är någorlunda skyddade. I brist på bra utrymmen kan de till och med bygga sina vaxkakor hängande från en trädgren, men det är otroligt att ett sådant samhälle överlever våra kalla vintrar. När man först började med biodling samlade man vilda svärmar exempelvis i trästockar eller halmkupor, där bina fick bygga sitt bo som man sedan mot slutet av säsongen skar ut och mosade sönder för att extrahera honungen. Så småningom kom någon på att man lätt kunde få bina att bygga sina kakor i träramar, vilket tillät en att skatta honung utan att förstöra samhället, och så var den moderna biodlingen född.