Först: Narren som inte vet, och som inte vet att han inte vet..Den enkle Narren.

Sen den andra typen: den som inte vet men tror att han vet…den komplicerade Narren.

Och den tredje: den som vet att han inte vet..den välsignade Narren.

Alla föds som enkla narrar, varje barn är en enkel narr. Han vet inte att han inte vet. Han har ännu inte blivit medveten om att det finns en möjlighet att veta. Det är den kristna liknelsen om Adam och Eva.

Gud sa till dom, ” ät inte frukten från kunskapens träd.” Innan dom ätit frukten från kunskapens träd var dom enkla narrar. Dom visste ingenting. Naturligtvis var dom underbart lyckliga, för när man inte vet är det svårt att vara olycklig. Olycklighet kräver lite träning, lite effektivitet, lite teknik. Man kan inte skapa ett Helvete utan kunskap. Hur kan man skapa ett Helvete utan kunskap?

Adam och eva är som små barn. Varje gång ett barn föds så föds en Adam. Och han lever i några år, fyra som mest, då det blir mindre och mindre tid kvar hela tiden.Han lever i paradiset, för han vet inte hur han ska kunna skapa något elände. Han litar på livet och njuter av små saker: stenar på stranden, eller snäckor. Han samlar dom som om dom vore skatter. Vanliga färgade stenar framstår som diamanter för honom. Allting fascinerar honom- daggdropparna i morgonsolen, stjärnorna om natten, månen, blommorna, fjärilarna. Allting är ren fascination.

Men sen bit för bit , börjar han lära sig: en Fjäril är bara en fjäril. En blomma är bara en blomma. Det är inget mer med det. Han börjar lära sig namnen:det här är en ros och det där är en lilja och det där är en ringblomma och det där är en lotusblomma. Och bit för bit blir namnen till barriärer. Ju mer han vet desto mer blir han avskuren från själva livet.Han börjar tänka. Nu lever han genom huvudet. inte genom sin totalitet. Det är meningen med syndafallet. Han har ätit från kunskapens träd.Alla barn måste äta från kunskapens träd.

så går barn från att vara enkla narrar till att vara komplicerade narrar. Det finns olika grader av komplicerade narrar- några går bara ut gymnasiet, andra går på högskola, några blir fil.kand och doktorer- det finns olika nivåer. Men varje barn måste smaka på kunskapen. för frestelsen att veta, att kunna , är stor. Allt som han inte känner till blir hotfullt, en fara, Det måste bli känt för med kunskap kan han hantera det. Så varje barn föds för att tillägna sig kunskap.

Så den första typens narr blir med nödvändighet den andra typens narr. Men därifrån vet man inte- den tredje typen kan bara utvecklas när den andra typen av dåraktighet har blivit en börda, när kunskapen har gått till det extrema.Man har blivit ett huvud, utan känslighet- man har blivit alla teorier och dogmer och skrifter och ord, ord som snurrar runt i huvudet. En dag om personen är medveten, måste han släppa taget om all den kunskapen,Då blir han den tredje typen av narr, Den välsignade Narren. Då följer en andra barndom- han blir ett barn på nytt.

först måste han synda, skaffa kunskap och inte förrän han har gjort det, varit olydig och givit sig ut i livets vildmarker, gått vilse, levt egots liv- uppstår möjligheten att en dag släppa taget om allt det. Inte all kommer att göra det. Alla barn utvecklas från den första till den andra narren. men från den andra är det bara få som utvecklas..det är därför dom kallas de välsignade Narrarna.

Den välsignade Narren har störst möjliget att förstå, för han har förstått att kunskap är meningslöst.
Han har förstått att all kunskap lägger hinder i vägen för verkligt vetande
Hans blick skyms inte längre av teorier och tankar.
Hans intellekt är inte längre ett intellekt- bara intelligens, ren intelligens. Det är inte längre fullt av skräp, lånad kunskap..Han är bara medveten.

Hela existensen är full av glädje- du behöver bara öppna fönstren.
Ditt mörker är din egen skapelse, ditt främlingskap är din egen skapelse, annars skulle du inte vara en främling för dig själv. Du är ingen främling inför träden, floderna eller bergen.
Det är vår existens, vi är en del av den.
Våra hjärtslag är en del av dom universella hjärtslagen.
Och det är inte ett dött universum- det är oändligt intelligent, medvetet och känsligt.Det är gudomligt i varje dimension.

Släpp Förnuftet. NÅ den ordlösa kunskapen.

Jag är inte Nirre, men vill ändå säga: Sorry grabben men ditt inlägg kryllade av särskrivningar så språkpolisen kommer du inte undan!

Angående homeopati så fungerar det inte över huvud taget, så om effekten beror på placeboeffekten eller inte är rätt ointressant. Det hade varit en intressant diskussion om homeopati hade hjälpt, men eftersom det inte gör det så…

Lite definitioner:

Consciousness: a philosophical explanation of what consciousness is or how it might be explained eludes us. If we stick to what it is like to be a conscious human being, we have no explanation; if we try to explain consciousness in terms of what goes on in our brains, the sheer feel of consciousness itself is left aside.
(www.filosofia.net/materiales/rec/glosaen.htm)

Men om man bortser från svårigheten med att definiera medvetande – vilket alltid är bekvämt (speciellt om man vill reducera skillnader =) kan man förstås tillämpa definitioner som:

Consciousness is a quality of the mind generally regarded to comprise qualities such as subjectivity, self-awareness, sentience, sapience, and the ability to perceive the relationship between oneself and one’s environment. Philosophers divide consciousness into phenomenal consciousness which is experience itself and access consciousness which is the processing of the things in experience (Block 2004). (en.wikipedia.org/wiki/Consciousness)

Eller enklare:
an alert cognitive state in which you are aware of yourself and your situation; “he lost consciousness”

Med andlig har jag här enkelt sökt benämna ngt som också står i kontrast till det som existerar under kategorin materiellt och som har med vår medvetna upplevelse att göra (engelskans ‘mind’ ligger i vissa av resonemangen nära till hands).

Materialism; allt som existerar är materiellt.
Determinism: allt är determinerbart, i mer vanliga ordalag; världen är komplex men teoretiskt sett skulle den kunna simuleras algoritmiskt (av en dator eller dyl.)
(tillämpar k.i.s.s.)

Ok..

Hej och tack för ditt svar Anders!

Om allt (som existerar) är materiellt så är det materiella allt som existerar. Eller mer allmänt; (monism återfinns ju på många håll – t.ex. inom panteismen) allt är X och således är X allt (som existerar). Följdakteligen måste tankar, känslor, qualia, talet 3, logikens ’och’, Radiohead’s Optimistic & How to dissapear completely, innebörden av det idémässiga innehållet i Shakespears Romeo & Julia förklaras & reduceras till att vara enbart materiellt (kanske små partiklar, t.ex. medvetandepartikeln som utgör medvetandets vara, eller rödpartikeln som motsvarar upplevelsen av färgen röd och som uppstår när alla neuroner i hjärnans nätverk skjuter iväg aktivitetspotentialer enligt den okända naturlag som vid neuralaktivitetsmönster x ger upphov till denna magiska partikel – inte för att ens detta skulle reducera ngt). Och en till synes utväg för förespråkarna för monism blir här att psykologisera filosofin; abstraktioner som ’hjärnan’ eller diverse resonemang a.k.a. mentalism. Men att psykologisera filosofin & dyl. är som kanske bekant oehört kritiserat & problematiskt.

Inom tänkandets historia har människan ofta sökt enhet på bekostnad av skillnader. Läror i monismens förtecken har varit och är fortfarande mckt utspridda – men frågan är om de i sin strikta bemärkelse är skäliga utgångspunkter? (materia är allt, spagettimonster är allt osv.)

Att för mckt söka enhet, så till vida att man förnekar också väsentliga skillnader är som den andra sidan av myntet i att för mckt söka hålla isär former av t.ex. existentiella kategorier och hamna i olika former av strikt dualism. Inte minst då substansdualismen som du nämnt där ande och materia ses som strikt åtskiljda och man sedan måste hitta platsen i låt oss säga hjärnans maskineri där själen sitter vid spakarna (någonstans vid pannloben har jag hört). Att även framhålla egenskaper som strikt åtskiljda från varandra ter sig ofta i någon mening problematiskt (en strikt egenskapsdualism) - som både du och jag är fullt överens om ter sig ju tankar som vi upplever dem och aktiviteten i hjärnan korrelera. Men likväl (detta är det jag hade hoppats att du tagit ställning till..) så ser jag inte hur korrelation innebär att vi kan reducera t.ex. qualia som vi upplever den (dess essens) med att påtala att aktivitetsmönster i hjärnan ur en materiell synvinkel motsvarar (den materiella aspekten) av denna upplevelse. Således anser jag att vi har skäl att anse att andra existenssätt än ‘att det enbart är materiellt’ som berättigade.

Så vad är då alternativet jag för fram som mer skäligt som utgångspunkt? Ibland formuleras ett liknande synesätt i termer av ‘dual aspect monism’. Den betydliga skiljelinje som går mellan monism (i dess mer ordinära betydelse) och detta synesätt är att man här inte reducerar upplevelsen (som sådan) till något slags epifenomen (hos den materiella hjärnan) utan erkänner fundamentala skillnader mellan upplevelsen i sig och dess också materiella grund. Samtidigt söker man inte inta den hållningen att ting existerande på olika sätt inte har gemensam nämnare. Lite klumpigt skulle man kunna betrakta det som att människan existerar av ett “stoff” (ej att förväxla med materia) som vi kan studera ur t.ex. två - i många avseenden skiljda (men också i många gemensamma) - synvinklar. Du kan titta på dig som också materiellt (konkret) existerande ting men du har likväl tillgång till erfarenheten om vad det innebär att finnas till (din inre, medvetna upplevelse av dig själv, av andra ting, qualia osv).

Om man alltså också framlyfter existensbegreppets attributionsanaloga karaktär kan t.ex. konkreta tings existenssätt framstå som ett av flera möjliga sätt av vara/finnas. Existenssättet som kategoriella beskaffenheter hos konkreta ting har (essentiella/accidentella) är sekundära i förhållande till konkreta tingens (primära) existenssätt; kort sagt – utan konkreta ting skulle deras beskaffenheter inte finnas(!) Vi har en tendens att i idealiserande abstraktion ”avskilja” kategoriella beskaffenheter (t.ex. att vara blå, människa, att ha hjärna) från konkreta ting och tänka oss dem för sig själva, som om de är oberoende av den tänkande människan. Men i själva verket skiljer sig existenssättet i det konkreta tinget påtagligt från det sätt på vilket det uppfattas.

Men äv. begreppet ‘dual aspect monism’ ter sig i mitt tycke lite missvisande eftersom monism som jag ser det rent logiskt ter sig ohållbar och än mindre som skälig jämfört med de alternativ som finns att tillgå. Men att betona att ting existerande på olika sätt fortfarande kan ha en gemensam grund (oavsett om denna är tillgänglig för vår kunskap eller itne) finner jag som en förnuftig utgångspunkt. Men det inte(!) sagt att vi kan låtsas om att det mellan aktivitetsmönster (motsvarande upplevelse av färgen röd) och upplevelsen av färgen röd inte finns någon skillnad. Tvärtom!

Ett problem överlag när man diskuterar filosofi är just svårigheten många har att inta ett filosofiskt perspektiv där man erkänner cogitans ergo sum. Det är lätt att glömma att jag tänker, att min förståelse är utgångspunkten för att jag överhuvudtaget kan föra resonemang om ‘vem jag är’ eller om diverse ‘processer’ som man anser ligga till grund för min förståelse. Och det är t.ex. praktiskt taget omöjligt att diskutera filosofi med någon som hävdar sig inte veta om hon/han finns (där kan det iofs. också te sig som skäligt att söka psykologisera & söka behövlig hjälp =)

I övrigt så ser jag inte någon lösning i de förslag du gett på problemet med att som materialist reducera rummet, struktur osv. till materia (’…materiens sfär…’ lät i ärlighetens namn förresten bra flummigt =). För äv. om man vill hävda att vakum (dvs. avsaknad av materia) består av någon energiform (partikel eller dyl.) så har man inte för det besvarat frågan om vad utsträckning består uti. Rummet är givetvis ngt vi upplever, i verkligheten ter det sig väl mer som ett referenssystem. Det blir iofs. svårt att diskutera eftersom även tiden i strikt bemärkelse inte existerar. Hursomhelst tycks det mig skäligt att argumentera för att rummet motsvarar ngn form av referenssystem och denna att denna ordning (som sådan) endast skulle existera i bemärkelsen att den är materiell ter sig i mina ögon som mckt märkligt.

—
Du hade en fundering gällande formuleringen:

“Om tankar som vi upplever dem är materiella borde de också kunna finnas under mikroskopet, men eftersom de är andliga och endast upplevs av oss som medvetna subjekt kan vi endast studera tankar utifrån en materiell & empirisk infallsvinklar. Som per definition inte kan ge oss empirisk data på tankarna som tankar, utan endast tankarna som aktivitetsmönster i hjärnan. En fundamental skillnad.”

Jag håller med om att formuleringen inte var helt rätt, istället för ‘infallsvinklar’ skulle det t.ex. ha varit ‘infallsvinkel’. Poängen var alltså att vi inte har tillgång till tankarna som upplevelse (i sig). Vi kan ev. frammana dem, förändra deras innehåll med elektriska impulser, ta bort förmågor genom att klippa i hjärnan osv. men det innebär inte för en sekund att vi har tillgång till upplevelserna som sådana. Vi kan (låt oss säga) gissa oss fram till upplevelsens innehåll utifrån kartläggning av aktivitetsmönster, men det innebär inte heller att vi har tillgång till upplevelserna som sådana. Det finns kort sagt en skillnad mellan det vi ser under mikroskopet och din medvetna upplevelse.

Vidare ter sig det vi kallar som medvetande inte som passivt utan också som aktivt. Dvs. det finns starka skäl att anse att människans inre inte är determinerbart. Vilka?

Då kommer vi in på detta med sanninsanspråk som du önskade att jag skulle klargöra. Så jag ska ställa dig en enkel fråga som du får klura på (den är långt klurigare än vad man tror vid första anblick som materialist).

Säg att du håller X för sant. Hur vet jag att du håller detta för sant? (notera att det är här inte är frågan om du t.ex. ljuger eller inte - utan om dina sanningsanspråk inför också dig själv). Ja hur vet du själv att du håller det för sant? Du är inte fri att s.a.s. välja det som är sant och skulle lika gärna kunna framhålla (följda) ngt som (äv. inför dig själv) är falskt. (åter: det är inte fråga om du ljuger eller inte, & inte heller bara om vad du kan säga/inte). Det följer att du saknar alla sanningsanspråk. Och varför skulle någon eg. ta dig på allvar om du saknar fri vilja?

Det låter kanske som en banal eller sofistisk fråga & nu har jag nog inte heller formulerat den optimalt (så jag bör kanske reservera mig för en ev. mer korrekt formulering). Men som sådan är den ett av de enklaste & som jag ser det mest kraftfulla argumenten mot idén om att människan endast är ofri (& determinerad). Det förändrade t.ex. min grundsyn i frågan om frihet. (Detta innebär givetvis inte att vi är fria i alla bemärkelser, eller att det skulle sakna orsaker till våra handlingar. Med det inte sagt att vi inte kan vara vår egen orsak, såväl som att det äv. tycks finnas finalorsaker..)

(Mot att människan är determinerbar finns äv. rätt kraftiga matematiska argument. Men dessa kräver en hel del kunskaper så då förefaller mig argumenteringen ovan långt enklare & mer kraftfull.)

Ni får ursäkta, men ibland tycker jag att man också måste tillåta sig att bli förundrad inför den värld vi lever i.

Consciousness: a philosophical explanation of what consciousness is or how it might be explained eludes us. If we stick to

what it is like to be a conscious human being, we have no explanation; if we try to explain consciousness in terms of what

goes on in our brains, the sheer feel of consciousness itself is left aside. (www.filosofia.net/materiales/rec/glosaen.htm)

Men om man bortser från svårigheten med att definiera medvetande – vilket alltid är bekvämt (speciellt om man vill reducera

skillnader =) kan man förstås tillämpa definitioner som:

Consciousness is a quality of the mind generally regarded to comprise qualities such as subjectivity, self-awareness,

sentience, sapience, and the ability to perceive the relationship between oneself and one’s environment. Philosophers divide

consciousness into phenomenal consciousness which is experience itself and access consciousness which is the processing of

the things in experience (Block 2004). (en.wikipedia.org/wiki/Consciousness)

Eller enklare:
an alert cognitive state in which you are aware of yourself and your situation; “he lost consciousness”

Med andlig har jag här enkelt sökt benämna ngt som också står i kontrast till det som existerar under kategorin materiellt

och som har med vår medvetna upplevelse att göra (engelskans ‘mind’ ligger i vissa av resonemangen nära till hands).

Materialism; allt som existerar är materiellt.
Determinism: allt är determinerbart, i mer vanliga ordalag; världen är komplex men teoretiskt sett skulle den kunna simuleras

algoritmiskt (av en dator eller dyl.)
(tillämpar k.i.s.s.)

—

Hej och tack för ditt svar Anders!

Om allt (som existerar) är materiellt så är det materiella allt som existerar. Eller mer allmänt; (monism återfinns ju på

många håll – t.ex. inom panteismen) allt är X och således är X allt (som existerar). Följdakteligen måste tankar, känslor,

qualia, talet 3, logikens ’och’, Radiohead’s Optimistic & How to dissapear completely, innebörden av det idémässiga

innehållet i Shakespears Romeo & Julia förklaras & reduceras till att vara enbart materiellt (kanske små partiklar, t.ex.

medvetandepartikeln som utgör medvetandets vara, eller rödpartikeln som motsvarar upplevelsen av färgen röd och som uppstår

när alla neuroner i hjärnans nätverk skjuter iväg aktivitetspotentialer enligt den okända naturlag som vid

neuralaktivitetsmönster x ger upphov till denna magiska partikel – inte för att ens detta skulle reducera ngt). Och en till

synes utväg för förespråkarna för monism blir här att psykologisera filosofin; abstraktioner som ’hjärnan’ eller diverse

resonemang a.k.a. mentalism. Men att psykologisera filosofin & dyl. är som kanske bekant oehört kritiserat & problematiskt.

Inom tänkandets historia har människan ofta sökt enhet på bekostnad av skillnader. Läror i monismens förtecken har varit och

är fortfarande mckt utspridda – men frågan är om de i sin strikta bemärkelse är skäliga utgångspunkter? (materia är allt,

spagettimonster är allt osv.)

Att för mckt söka enhet, så till vida att man förnekar också väsentliga skillnader är som den andra sidan av myntet i att för

mckt söka hålla isär former av t.ex. existentiella kategorier och hamna i olika former av strikt dualism. Inte minst då

substansdualismen som du nämnt där ande och materia ses som strikt åtskiljda och man sedan måste hitta platsen i låt oss säga

hjärnans maskineri där själen sitter vid spakarna (någonstans vid pannloben har jag hört). Att även framhålla egenskaper som

strikt åtskiljda från varandra ter sig ofta i någon mening problematiskt (en strikt egenskapsdualism) - som både du och jag

är fullt överens om ter sig ju tankar som vi upplever dem och aktiviteten i hjärnan korrelera. Men likväl (detta är det jag

hade hoppats att du tagit ställning till..) så ser jag inte hur korrelation innebär att vi kan reducera t.ex. qualia som vi

upplever den (dess essens) med att påtala att aktivitetsmönster i hjärnan ur en materiell synvinkel motsvarar (den materiella

aspekten) av denna upplevelse. Således anser jag att vi har skäl att anse att andra existenssätt än ‘att det enbart är

materiellt’ som berättigade.

Så vad är då alternativet jag för fram som mer skäligt som utgångspunkt? Ibland formuleras ett liknande synesätt i termer av

‘dual aspect monism’. Den betydliga skiljelinje som går mellan monism (i dess mer ordinära betydelse) och detta synesätt är

att man här inte reducerar upplevelsen (som sådan) till något slags epifenomen (hos den materiella hjärnan) utan erkänner

fundamentala skillnader mellan upplevelsen i sig och dess också materiella grund. Samtidigt söker man inte inta den

hållningen att ting existerande på olika sätt inte har gemensam nämnare. Lite klumpigt skulle man kunna betrakta det som att

människan existerar av ett “stoff” (ej att förväxla med materia) som vi kan studera ur t.ex. två - i många avseenden skiljda

(men också i många gemensamma) - synvinklar. Du kan titta på dig som också materiellt (konkret) existerande ting men du har

likväl tillgång till erfarenheten om vad det innebär att finnas till (din inre, medvetna upplevelse av dig själv, av andra

ting, qualia osv).

Om man alltså också framlyfter existensbegreppets attributionsanaloga karaktär kan t.ex. konkreta tings existenssätt framstå

som ett av flera möjliga sätt av vara/finnas. Existenssättet som kategoriella beskaffenheter hos konkreta ting har

(essentiella/accidentella) är sekundära i förhållande till konkreta tingens (primära) existenssätt; kort sagt – utan konkreta

ting skulle deras beskaffenheter inte finnas(!) Vi har en tendens att i idealiserande abstraktion ”avskilja” kategoriella

beskaffenheter (t.ex. att vara blå, människa, att ha hjärna) från konkreta ting och tänka oss dem för sig själva, som om de

är oberoende av den tänkande människan. Men i själva verket skiljer sig existenssättet i det konkreta tinget påtagligt från

det sätt på vilket det uppfattas.

Men äv. begreppet ‘dual aspect monism’ ter sig i mitt tycke lite missvisande eftersom monism som jag ser det rent logiskt

ter sig ohållbar och än mindre som skälig jämfört med de alternativ som finns att tillgå. Men att betona att ting existerande

på olika sätt fortfarande kan ha en gemensam grund (oavsett om denna är tillgänglig för vår kunskap eller itne) finner jag

som en förnuftig utgångspunkt. Men det inte(!) sagt att vi kan låtsas om att det mellan aktivitetsmönster (motsvarande

upplevelse av färgen röd) och upplevelsen av färgen röd inte finns någon skillnad. Tvärtom!

Ett problem överlag när man diskuterar filosofi är just svårigheten många har att inta ett filosofiskt perspektiv där man

erkänner cogitans ergo sum. Det är lätt att glömma att jag tänker, att min förståelse är utgångspunkten för att jag

överhuvudtaget kan föra resonemang om ‘vem jag är’ eller om diverse ‘processer’ som man anser ligga till grund för min

förståelse. Och det är t.ex. praktiskt taget omöjligt att diskutera filosofi med någon som hävdar sig inte veta om hon/han

finns (där kan det iofs. också te sig som skäligt att söka psykologisera & söka behövlig hjälp =)

I övrigt så ser jag inte någon lösning i de förslag du gett på problemet med att som materialist reducera rummet, struktur

osv. till materia (’…materiens sfär…’ lät i ärlighetens namn förresten bra flummigt =). För äv. om man vill hävda att vakum (dvs. avsaknad av materia) består av någon energiform (partikel eller

dyl.) så har man inte för det besvarat frågan om vad utsträckning består uti. Rummet är givetvis ngt vi upplever, i

verkligheten ter det sig väl mer som ett referenssystem. Det blir iofs. svårt att diskutera eftersom även tiden i strikt

bemärkelse inte existerar. Hursomhelst tycks det mig skäligt att argumentera för att rummet motsvarar ngn form av referenssystem och denna att denna ordning (som sådan) endast skulle existera i bemärkelsen att den är materiell ter sig i mina ögon som mckt märkligt.

—
Du hade en fundering gällande formuleringen:

“Om tankar som vi upplever dem är materiella borde de också kunna finnas under mikroskopet, men eftersom de är andliga och

endast upplevs av oss som medvetna subjekt kan vi endast studera tankar utifrån en materiell & empirisk infallsvinklar. Som

per definition inte kan ge oss empirisk data på tankarna som tankar, utan endast tankarna som aktivitetsmönster i hjärnan. En

fundamental skillnad.”

Jag håller med om att formuleringen inte var helt rätt, istället för ‘infallsvinklar’ skulle det t.ex. ha varit

‘infallsvinkel’. Poängen var alltså att vi inte har tillgång till tankarna som upplevelse (i sig). Vi kan ev. frammana dem,

förändra deras innehåll med elektriska impulser, ta bort förmågor genom att klippa i hjärnan osv. men det innebär inte för en

sekund att vi har tillgång till upplevelserna som sådana. Vi kan (låt oss säga) gissa oss fram till upplevelsens innehåll

utifrån kartläggning av aktivitetsmönster, men det innebär inte heller att vi har tillgång till upplevelserna som sådana. Det

finns kort sagt en skillnad mellan det vi ser under mikroskopet och din medvetna upplevelse.

Vidare ter sig det vi kallar som medvetande inte som passivt utan också som aktivt. Dvs. det finns starka skäl att anse att

människans inre inte är determinerbart. Vilka?

Då kommer vi in på detta med sanninsanspråk som du önskade att jag skulle klargöra. Så jag ska ställa dig en enkel fråga som du får klura på (den är långt klurigare än vad man tror vid första anblick som materialist).

Säg att du håller X för sant. Hur vet jag att du håller detta för sant? (notera att det är här inte är frågan om du t.ex.

ljuger eller inte - utan om dina sanningsanspråk inför också dig själv). Ja hur vet du själv att du håller det för sant? Du

är inte fri att s.a.s. välja det som är sant och skulle lika gärna kunna framhålla (följda) ngt som (äv. inför dig själv) är falskt. (åter: det är inte fråga om du ljuger eller inte, & inte heller bara om vad du kan säga/inte). Det följer att du saknar alla sanningsanspråk. Och varför skulle någon eg. ta dig på allvar om du saknar fri vilja?

Det låter kanske som en banal eller sofistisk fråga & nu har jag nog inte heller formulerat den optimalt (så jag bör kanske reservera mig för en ev. mer korrekt formulering). Men som sådan är den ett av de enklaste & som jag ser det mest kraftfulla argumenten mot idén om att människan endast är ofri (& determinerad). Det förändrade t.ex. min grundsyn i frågan om frihet. (Detta innebär givetvis inte att vi är fria i alla bemärkelser, eller att det skulle sakna orsaker till våra handlingar. Med det inte sagt att vi inte kan vara vår egen orsak, såväl som att det äv. tycks finnas finalorsaker..)

(Mot att människan är determinerbar finns äv. rätt kraftiga matematiska argument. Men dessa kräver en hel del kunskaper så då förefaller mig argumenteringen ovan långt enklare & mer kraftfull.)

Ni får ursäkta, men ibland tycker jag att man också måste tillåta sig att bli förundrad inför den värld vi lever i.

“Och beträffande naturmediciner i verksamma doser, som allt ofta har blivit empiriskt prövade, ser jag ingen anledning att betrakta dessa med skepsis bara för att de kommer från naturen”

- Inte jag heller

“En stor del av modern medicinsk forskning hämtar mckt av sin inspiration från naturen och traditioner där människor observerat/påtalat ev. hälsoeffekter hos naturderivat. Därav kan vi inte utan vidare avfärda äldre medicinska traditioner som enbart felaktiga/placebo osv.”

- Självklart inte, skulle aldrig påstå det. Säger bara att man bör vara skeptisk till de som inte har prövats. Ofta upphör mediciner att vara “alternativa” eller “naturmediciner” när de har testats och visat sig fungera, varför jag tycker att man bör vara extra skeptisk.

“Biologi och psykologi som studerar samma människa är inte ett uttryck för dualism – utan två olika infallsvinklar.”

- Precis vad jag skulle säga. Jag menar att psykologin studerar människan på en “högre nivå”, men jag tror samtidigt att det skulle vara möjligt att reducera psykologi til biologi, biologi till kemi, och kemi till fysik. Man ser förresten också en trend åt det här hållet. Själv forskar jag på hur associativ inlärning fungerar på cell nivå. Jag skulle vilja be dig definera andlig eller andligt? För mig låter det som om du är dualist och tror att det finns något andligt som inte är något annat än atomer.Enligt wikipedia defineras dualism på följande sätt:

1. Substansdualism, vilket är en ovanlig ståndpunkt såväl i historien som i samtiden, som innebär att världen består av två urämnen eller substanser.
2. Egenskapsdualism, att världen är uppbyggd av två grundläggande olika slag eller egenskaper, till exempel att materia och själ inte kan reduceras till varandra, och därför kräver olika förklaringsmodeller som grundas på olika principer.

- För mig låter det som om du tillhör den senare kategorin.

“Om tankar som vi upplever dem är materiella borde de också kunna finnas under mikroskopet, men eftersom de är andliga och endast upplevs av oss som medvetna subjekt kan vi endast studera tankar utifrån en materiell & empirisk infallsvinklar. Som per definition inte kan ge oss empirisk data på tankarna som tankar, utan endast tankarna som aktivitetsmönster i hjärnan. En fundamental skillnad.”

- Här måste jag erkänna att jag, trots att jag läst meningen ett antal ggr tappade bort mig lite . “Eftersom de är andliga kan de endast studeras utifrån en materiell & empirisk infallsvinkel”? Låter som om du säger emot dig själv här, menade du tvärtom? Jag tycker att man kan studera tankar vetenskapligt. Jag tvekar dock på att man kommer att kunna isolera en tanke. Det är, tror jag, ett nätverksfenomen, och ett oerhört komplext sådant. Det är uppenbart för mig att tankarna sitter i hjärnan eftersom man kan ta bort specifika “tankar” genom att ta bort specifika hjärndelar. Exakt hur det här går till är en svår uppgift att ta reda på, men det går framåt.

(Känns som att du skriver lite slarvigt vilket iofs är förståeligt eftersom det bara är en blogg, men det blir svårt att förstå dina argument)

“Beträffande LSD (som jag inte tänker ta, nej =) så håller jag med dig; kemikalier som inverkar i våra synapser påverkar vår perception, medvetandeinnehåll & akter. Att det påverkar medvetandet i sig skulle jag dock inte utan vidare påstå.”

- Här blir min fråga hur du definerar medvetande? Jag trodde att det var ett ganska okontroversiellt påstående att säga att när man uppfattar elektromagnetisk strålning som ljudvågor, tror att det finns monster som inte är där osv, att medvetandet då har blivit påverkat…

“Vad säger att vi när det gäller det som påverkar tanken (betrakta hjärnan) kan hitta ett medel som gäller alla människor när människor till stor del saknar gemensam natur när det gäller hjärnans (plastiska) neurala nätverk? Traditionell prövning av placebo förutsätter just ”gemensam natur”. Det är s.a.s. andra halvan av all medicinering.”

- I din långa diskussion om placebo tror jag, efter att i detalj ha studerat dina påståenden att vi tycker ganska lika. Om vi kände till alla variabler hos en individ, så skulle man kunna ge en medicin som fungerade den här personen men inte på den genomsnittlige människan. Så om man i samband med Yoga först kunde påverka allas hjärna på ett sånt sätt att metoden skulle få en hälsosam inverkan på en så visst, det skulle jag se som en form av medicin i konventionell bemärkelse. I medicinska försök definerar jag placeboeffekten som den genomsnittliga effekt man observerar hos de personer som har fått en substans som i normala fall inte har någon inverkan. Beroende på personens tillstånd kan placebot ha antingen en stark eller svag effekt. Fördelen med konventionell medicin är att den kommer att fungera för åtminstone 99 utav 100 individer. Placebo däremot kanske fungerar på 50 av 100.

“Förstår om du upplever det jag skrivit som aningen förvirrande, det blir oehört komplext att söka inta en deterministisk hållning, praktiskt taget omöjligt eftersom hela vår förståelse och språkbruk vilar på oss som aktiva subjekt. Du har t.ex. inte varit konsekvent med att spegla människan som passiv i den bemärkelsen (att vi inte är fria).”

- Jag är mycket medveten om att jag inte är konsekvent i mitt språkbruk. Jag tror på determinismen som en filosofisk ståndpunkt, men i dagliga livet går jag ju precis som alla andra runt och känner mig som om jag var en fri människa som kan agera precis som jag vill. Det är som när man säger att gener är själviska. De är ju inte det egentligen, men det är en metaphor som gör att vi förstår det hela lite bättre.

“Det kanske största problemet med determinismen är ju att söka förklara sina sanningsanspråk.”

- Skulle du kunna förklara lite mere ingående varför det är ett problem? Jag ser det nämligen inte som ett problem.

“Materialismen har också en blind fläck vad gäller rummet – är det materiellt??”

- Tycker att det här är en lite intressant fråga. Är vacum materiellt? Enligt vissa fysiska teorier så består ju även vacum av partiklar och då skulle jag bli tvungen att säga ja. Annars känns det som att struktur även tillhör den materiella sfären, ja. Vad jag definitivt inte skulle vilja påstå är att vacum är andligt, eller någonting mystiskt…

“Är det hjärnan din som tänker eller Du?”

- Vad är jag? Det som jag känner som att jag är jag uppstår pga interaktionerna i min hjärna. Jag skulle inte finnas om min hjärna inte fanns. Kuggfråga…

får läsa din uppsats + wiki

z