Persinger och den vetenskapliga metoden
Jag tog ledigt från bloggen ett tag efter SvD-artikeln men är tillbaka nu och ska försöka hålla mitt sex-dar-i-veckan-schema. Tack än en gång för fin uppmuntran och konstruktiva kommentarer!
Flera personer, inklusive Dan Larhammar, har uppmärksammat mig på att det experiment jag hänvisar till i artikeln där man utsatt hjärnan för magnetfält och orsakat religiösa upplevelser inte gick att upprepa. Jag försöker hänga med i vetenskapsnyheter men har varken tid eller råd att följa alla media så jag uppskattar verkligen tips som exempelvis denna artikel på SVT.
Persingers "gudsmaskin" fungerar mycket riktigt inte. Däremot fanns en annan intressant påverkande faktor: personer som vid personlighetstest uppvisade hög suggererbarhet och hög tilltro till New Age (vad exakt det kan tänkas betyda kan man undra) uppvisade signifikant högre respons på behandlingen än övriga. En slags placeboeffekt alltså - på de som tror på hjälmen fungerar den.
Sådan är den vetenskapliga metoden. Experiment utförs och upprepas. Går resultat inte att upprepa får man förkasta dem. Och jag har absolut inga problem med att ha haft fel. Det kanske är lite beklagansvärt att jag inte hängt med i forskningen - eller så kan man beklaga att journalisten valt att ta med just det citatet… men jag går glatt vidare. Dock tycker tydligen inte alla att det är så lätt att man kan rycka på axlarna och säga att man hade fel. Bloggaren "Gärningsmannen" skriver:
Frågan är vilken slutsats en rationell forskare skall dra av detta experiment. Eller skall ateister som Felicia Gilljam fortsätta att blunda för resultat som går hennes tro emot?
Angående vilka slutsatser som kan dras så är det väl just de som är dragna: Att man inte kan inducera religiösa upplevelser med hjälp av Persingers hjälm, men att de som tror på den här typen av upplevelser har större chans att uppleva dem. Inget konstigt med det. Vad som är konstigt är att jag tydligen gått och blundat för något jag inte ens kände till…
Själv ser jag hur som helst hela historien som ytterligare ett exempel på den vetenskapliga metodens överlägsenhet vad gäller att undersöka verkligheten.
Det är intressant att människor kan svara jakande på huruvida de känner olika effekter trots att någon effekt inte har inträffat som verkan av det som påstås ha effekten. I serien Bullshit fick de folk att må bättre genom att lägga avmagnetiserade magneter på dem och påstod att dess (obefintliga) magnetfält skulle lindra smärtor osv. Allt sådant säger oss är att människans medvetande kan ställa till med en hel del och det är just därför vittnesbörd är en väldigt dålig referens i argumentationer.
Kommentar av Tobias Malm — 070108 @ 23:05
>Och jag har absolut inga problem med att ha haft fel.
Det är många som inte kan ha fel, se på de flesta woo-woo:are och mången religiös människa. De behåller sina åsikter oavsett vad för bevis eller argument som presenteras.
Det var en jättebra artikel.
Mvh
Jerra
Kommentar av botmund — 070109 @ 12:22
Eller är det den vetenskapliga metoden som definierar verkligheten? För är det inte det du säger i många av din inlägg, det som inte går att belägga med den vetenskapliga metoden är inte verklighet. Nej det finns inte metoder för att mäta allt, det betyder inte att det inte är verkligheten.
Kommentar av Nineve — 070110 @ 08:11
Nineve, Nu har det här inget som helst med mitt blogginlägg att göra, men låt gå. Jag har aldrig uttryckt mig såsom du påstår, men jag ska förtydliga min position:
Som jag ser det kan empiriska frågor endast besvaras med vetenskapliga metoder. Om någonting finns kommer det på något sätt att interagera med världen och är då mätbart (det finns många partiklar vi inte kan se eller känna men som vi kan observera indirekt genom att de interagerar med andra partiklar). Om man definierar någonting som omätbart har man definierat bort det från det observerbara universum och gjort det till något för mig irrelevant. Detta gäller dock inte värderingar, åsikter och annat som inte går att mäta men som likväl finns i våra hjärnor. Att vi tänker och kommunicerar går knappast att ta miste på. Jag har valt att tro på exempelvis vissa mänskliga rättigheter som okränkbara värden. Jag kan i och för sig påstå att det är förnuftigt att anse att det är dessa rättigheter vi bör hålla oss till, men jag kan inte empiriskt belägga att dessa rättigheter finns. På så sätt är mänskliga rättigheter inte en vetenskaplig fråga. Däremot anser jag att om Gud fanns, skulle det finnas tecken på att han interagerar med världen. Om Gud finns skulle det gå att belägga hans existens empiriskt. Det går inte. Alltså sluter jag mig till att han inte gör det - åtminstone inte en Gud som på något sätt interagerar med världen. Och en Gud som INTE gör det, vad ska man med en sådan till?
Kommentar av furiku — 070110 @ 21:17
Gud interagerar med världen, alla som bekänner sig till honom vittnar om detta, erfarenheterna är många och kristna är inga mindre förnuftiga människor är några andra. Han har dessutom kroppsligen visat upp sig och därmed också uppfyllt löften som han genom profeter tidigare gett.
Kommentar av Nineve — 070111 @ 10:58
Att Persingers experiment inte gick att reproducera är inte något speciellt nytt, och i och med det är det väl kanske lite synd att en högprofilateist som du själv inte kände till detta och därför gjorde ett felaktigt uttalande i SvD. Men, det hedrar dig att du omedelbart erkänner ditt fel och rättar din världsbild därefter. Som du själv säger ligger detta i hjärtat av hur rationellt kunskapssökande ska fungera. Därmed instämmer jag helt i din inställning att det inte borde vara något mer att säga efter att man konstaterat sakförhållandet och dragit de rimliga slutsatserna av det. Att kunna ha fel, att kunna ändra uppfattning, och därifrån gå vidare med bibehållen självkänsla är en viktig egenskap. Många människor (säkert även jag själv i vissa sammanhang) har en stark tendens att identifiera sig med sina uppfattningar så till den grad att en ändrad uppfattning uppfattas som ett underkännande av den egna personen.
Kommentar av Magnus — 070111 @ 11:23