Efter ett kort och ofrivilligt jullov återvänder jag med färsk artikel ur Svenska Dagbladet om familjen Carlstedt-Kanth, och hur de firar jul. Oerhört sympatiskt framställt tycker jag själv; det är på tiden att folk förstår att vi ateister/humanister faktiskt är helt normala människor.

Någon julkrubba kommer inte över tröskeln hemma hos familjen Carlstedt-Kanth.

Annars skiljer sig inte familjens julfirande nämnvärt från de flesta svenskars. De går inte i julotta, men det är det bara en minoritet av svenska folket som gör.

– För oss är julen inte en religiös högtid utan en familjehögtid med tid att umgås och bry sig om, förklarar Arne Kanth.

Ja, precis så odramatiskt är det. 

Men en del av kommentarerna antyder att folk hellre skriver själva än läser vad som står - hur man kan kalla humanister sådär i största allmänhet osympatiska och dryga efter att ha läst om Anette och Arne övergår mitt förstånd. Och Christer Sturmarks citat i marginalen där han säger att musiken och konsten är det finaste religionen gett vårt samhälle verkar inte heller särskilt osympatiskt, drygt, hårdfört eller elitistiskt.

Andra bloggar om: jul, julfirande, ateism, humanisterna