Jag måste erkänna att jag är en av dem som har svårt att uppbåda någon större entusiasm för Christer Fuglesangs resa. Jag tycker att rymdfärder är fantastiskt spännande i sig, men varför det skulle vara mer speciellt med en svensk i rymden än en japan, ryss eller nåt annat förstår jag inte riktigt. Den som är bäst kvalificerad ska få jobbet.

Men eftersom det här nu är en blogg som är ganska fokuserad på ateism så kan jag väl inte undgå att uppmärksamma Fuglesang trots allt. Så här stod det ju i DN nyligen:

Visst hävdar Christer Fuglesang att han är mycket "jordisk". Och när jag nämner en astronaut som fick en religiös upplevelse under sin rymdpromenad, klipper han vänligt men bestämt av resonemanget med att påpeka att han själv är ateist. Men under den kont­rollerade och nyktert resonerande ytan finns en eldsjäl.

Det är kul att han så odramatiskt "kommer ut" som ateist, men man undrar vad artikelförfattaren vill få fram för budskap med den sista meningen. Ligger det nån motsättning mellan att vara ateist och nyktert resonerande och att vara en eldsjäl?

Andra bloggar om: christer fuglesang, rymdfärd, ateism