Det pågår en diskussion på Brightsforumet just nu om vad man som icke-troende kan säga till någon som just förlorat en familjemedlem eller vän. En del plattityder föreslogs men jag tror de flesta höll med mig när jag skrev att det enda man egentligen kan göra är att lyssna, inte prata.
Det intressanta är dock att icke-troende människor har den här diskussionen, oroar sig för vad religiösa människor tycker om att man inte tror att deras vän lever vidare i himlen, och så vidare. Hur många religiösa tvekar innan de talar om för en att de ber för ens väns själ? I USA är sådana kommentarer standard och man har inte en tanke på att personen man försöker trösta kanske är ateist.
Människors förhållande till döden är svårt och komplicerat men jag vet inte om det i längden hjälper sorgearbetet att övertyga sig om att man kommer att träffa människan igen "på andra sidan". Om det var sant, om man verkligen tror att allt blir bättre efter döden, skulle man inte behöva känna någon sorg alls. Men det gör man ändå. Och rädd för döden är man.
Ett annat uttryck detta tar är det tröga arbetet för eutanasi. Att människor i livets slutskede inte ska få ha rätten att bestämma över sin egen kropp är befängt, men vi har en sådan dödsfobi i Sverige att man måste åka utomlands om man vill få läkarhjälp att avsluta sitt miserabla liv.
Jag tror människor skulle må bra av att tänka lite på och kanske försöka förlika sig med sin egen förgänglighet. Vi är alla övertygade om att vi finns imorgon också och fortsätter att skjuta upp alla de där viktiga sakerna som vi egentligen skulle vilja göra men inte riktigt har tid till just nu, eller vad för ursäkt man nu använder. Det verkar som om endast människor med en slutgiltig diagnos som vet att de kommer att dö inom en överskådlig framtid klarar av att leva livet nu - inte vänta till imorgon. Resten av oss glömmer ständigt bort att vi alla har samma slutgiltiga diagnos, bara inte lika lätt förutsedd.
