Ateistapologeter, vad håller vi på med egentligen?
När jag surfar runt på ateistiska/humanistiska/sekulära bloggar och forum slås jag av mängden apologeter. Det verkar som en otrolig massa tid och energi ägnas åt att skriva om gudar och varför de inte finns, och varför det är bättre att inte tro på dem. Jag själv har nog också gjort mig skyldig till en hel del ordbajsande angående det övernaturligas icke-existens. Visst är det kul att vässa sina argument mot varandra, men om man aldrig går ut och faktiskt tar diskussionen med de som inte håller med är det rätt poänglöst i längden – nån gång måste man väl ändå komma till en gräns där man inte längre behöver ägna all tid och kraft åt att utforska och bekräfta sin egen livsåskådning utan kan sätta den på prov i stället?
Vilket leder till en annan poäng: Varför ska vi ateister ständigt behöva rättfärdiga våra åsikter inför oss själva och andra? Jag får känslan att det alltid är personen med förnuftsbaserad livsåskådning som måste förklara varför den tror som den gör. Att någon är kristen eller muslim eller slaviskt följer sitt horoskop, det bara accepteras utan kommentarer. Är inte det lite bakvänt? Trots allt är väl ändå icke-tro själva utgångspunkten: inga bebisar tror på gud eller månen i sjunde huset, för de har inget begrepp om sådana saker.
Jag har en kompis i Storbritannien som en gång var kristen men numera kallar sig Bright. Han har nyligen haft en konversation med en rabiat evangelist i USA via e-mail. Det finurliga med det hela var att han vägrade försvara sin livsåskådning, han befattade sig helt enkelt inte med alla påståenden om meningslöshet och anklagelser om avsaknad av moral som evangelisten slängde mot honom. För faktum är ju att man bara behöver se sig om så ser man att det finns fullt av ateister som är goda människor med ett liv fullt av mening och kärlek. Så varför ens bevärdiga såna anklagelser med ett svar? Om man är så fullkomligt inkapabel att göra enkla observationer av världen omkring en kommer man knappast övertygas av några ord på en skärm.
Nån gång måste vi väl ändå skjuta över diskussionen på den andra planhalvan: Frågan är inte varför man är ateist, frågan är varför man inte är det.
