Nu tänker jag röra mig lite bort från de ämnen som vanligtvis behandlas här. Av någon anledning kom en konversation jag haft idag in på bilderna goatse och tubgirl. Jag varken kan eller vill länka till dem och jag rekommenderar ingen att försöka hitta dem. Det är lite det som är poängen här.
Det är nämligen så att jag aldrig ens tittat på dem. Jag har en vag aning om vad de föreställer därför att de med jämna mellanrum dyker upp på vissa typer av forum, framförallt de befolkade av pubertala pojkar i alla åldrar. Med tanke på att jag är gamer och har hängt på den typen av forum är det ett rent under att jag lyckats undvika att se bilderna i fråga.
Anledningen till att jag aktivt undvikit att titta på dem närhelst någon länkat är dels att jag faktiskt inte VILL se groteska och äckliga saker, och dels är det en ren principsak. Människor i allmänhet tycks ha en illa dold fascination vad gäller det groteska och äckliga. Man märker det tydligt vid trafikolyckor - visst stannar många för att hjälpa till, men en hel del stannar helt enkelt därför att de är nyfikna och vill se. Detta dyker naturligtvis upp i media och populärkultur. Upprörda moraliserande människor talar om förhärligandet av våld i dagens media, men de har ändå missat poängen.
Faktum är att det stiliserade våld vi ser i de flesta filmer idag omöjligen gör folk avtrubbade för the real thing. När man de facto ser en skadad människa är det något helt annat än de små blodiga hål som dyker upp på vita duken. Och så hoppas jag att det förblir, även om jag tvivlar. Trots den bitvisa censuren av Kill Bill tänjer den gränserna för vad jag personligen klarar av. Och jag blundade under tortyrscenen i Reservoir Dogs. Jag råkar gilla Tarantinos stil i övrigt, annars hade jag troligen inte sett filmerna om jag i förväg vetat om våldet.
För att återknyta till goatse och tubgirl: Såvitt jag vet innehåller de inget groteskt våld. Men människors fascination, det faktum att alla som sett dessa bilder påstår sig tycka att de är fullkomligt vidriga, och ändå sprider så många länkarna vidare - det gör mig orolig. Det symboliserar på något sätt ett övergripande fel hos mänskligheten. Nästa steg är chrush- och snuff-filmer och annat sjukt. Det får mig att tänka på dystopin i Margaret Atwoods roman Oryx and Crake, där avtrubbade tonåringar sitter och tittar på barnporr för att de inte har nåt bättre för sig.
Har jag för starka principer? Borde jag slappna av lite? Egentligen spelar det ingen roll vad man vill svara på de frågorna, för jag vill inte. I somras var vi först på plats vid en MC-olycka i USA: Jag glömmer aldrig synen av mannen som låg helt stilla med ansiktet mot asfalten, ett ansikte som jag sedan såg var söndertrasat, ena örat hängde som en blodig slamsa och ögat var inte synligt bland svullna vävnader och blod… Jag uppskattar det estetiska våldet i Matrix, i Kill Bill, i Boondock Saints och Hero, men ingen av de filmerna där folk dör som flugor kunde förbereda mig för den synen av vad verkligt våld gör med en människa. Den dag jag är så avtrubbad inför det groteska och äckliga att jag kan tänka på en crushvideo utan att må illa, att jag kan titta på en snuff-film utan att chockeras, den dag är jag inte människa längre.
Andra bloggar om: våld, media, kultur, film, internet
