Senaste numret av National Geographic innehåller en underbar artikel om hur evolutionen nyttjat en särskild grupp gener kallad Hox.

…a close look at the front tip of larvaceans and larval sea squirts reveals a small brainlike organ where a vertebrate would have a head. "There are 360 neural cells there. Compared with the vertebrate brain, that’s nothing," says William Jeffery, a biologist at the University of Maryland. Yet scientists have seen a strikingly familiar pattern in how that tiny cluster of cells develops. Some of the same genes that build our own brains are at work there and in roughly the same areas - front, middle, and rear. Jeffery and his colleagues have also found that sea squirts have what appear to be primitive cousins of neural crest cells - the kind of cells that build much of the head in the developing embryos of vertebrates. Like our own neural crest cells, the sea squirt’s emerge along the back of the developing embryo and migrate through the body. But instead of making a skull, neurons, and other parts of the head, they turn into pigment cells, adding brilliant colors to sea squirt bodies. 

Det är en vanlig missuppfattning hos de som vägrar tro på evolutionen att varje förändring innebär att något helt nytt måste komma till. Det låter förstås väldigt otroligt, till och med på protein- snarare än organnivå, att en helt ny gen kan dyka upp bara sådär. Det är det också. Saken är den att evolutionen allt som oftast jobbar med vad den redan har. Kreationister tycker om att ta upp ögats komplexitet, och säger att alla dessa olika proteiner som behövs just i ögat knappast kan ha uppstått av slumpmässiga mutationer. Vad de inte tycks inse är att många av de proteiner som används i ögat, exempelvis den genomskinliga gelé som bildar glaskroppen, användes till något helt annat och sedan rekryterades till att göra ett nytt jobb. På samma sätt rekryterades en molekylpump till att driva en bakteries flagellum - Behes påstådda irreducibla komplexitet är allt annat än irreducibel. Vi har redan hittat beståndsdelarna i andra mekanismer.

Denna rekrytering av befintliga proteiner möjliggörs till stor del av Hoxgener. Det är gener som talar om för cellen när och var den är i ett fosters utveckling. Man kan genom att manipulera endast Hoxgener få fram otroliga förändringar, helt enkelt genom att lura kroppssegment att de har en annan identitet. Ett exempel från den länkade sidan är hur man genom att manipulera en enda gen kan få en bananfluga att utveckla ben där antennerna borde sitta.

Denna gren av biologin brukar kallas Evolutionary Developmental Biology eller Evo-Devo. Idén är att evolutionen till stor del har skett i de gener som påverkar fostrets utveckling. Trots allt ser de allra flesta proteiner väldigt lika ut i olika djur. Det är när och var de uttrycks som skiljer sig åt.

Andra bloggar om: evolution, biologi, genetik, vetenskap, kreationism