Friendly Atheist länkade för ett par dagar sedan till den här bloggen. Den belyser med önskvärd tydlighet den problematik man får i alltför homogena grupper - det är farligt att sticka ut. Det råder nog ingen tvekan om att hon skulle få det oerhört svårt om hon kommer ut som ateist på en ultrakristen skola. Så vad gör man - ljuger för sig själv, för andra?
På högstadiet gick jag i en friskola i en av Stockholms ökända invandrartäta förorter. Många av mina klasskamrater var öppet kristna eller muslimer. En av mina kompisar (jag hade hela tre stycken i en klass på uppemot 30) tog koranen på största allvar och vi brukade hjälpa henne se till så att inte minsta lilla hårstrå stack utanför slöjan.
Själv var jag redan då uttalad ateist. Det som slår mig såhär i efterhand är att den skolan var det mest öppna klimat jag upplevt. Visst förekom det mobbing (de åren var nog de värsta i mitt liv), men aldrig på religiösa grunder. Debatterna om guds existens på svenskalektionerna spårade aldrig ur (inte som den när min kompis erkände att hon var lesbisk - inte muslimskan alltså - och hela skolan stannade för en timme).
På mitt gymnasium däremot pratade man sällan om sånt här, så när det väl kom upp kunde det bli väldigt obekvämt. Precis som överallt annars i svenska samhället: man ska inte sticka ut och man ska inte ha några starka åsikter om nånting. Tro gärna på gud men var inte ultrakristen. Var gärna ateist men prata inte om det (och "lite religiös är man väl iallafall", som en klasskamrat till min far en gång sa).
Man snackar en jävla massa om tolerans och öppenhet men enda stället jag faktiskt sett det praktiseras var där ingen var i minoritet, därför att det inte fanns någon majoritet.
