Först och främst vill jag be om ursäkt för att gårdagens inlägg publicerades först idag. Blogsome har den jättebra egenskapen att man kan spara sina inlägg utan att publicera dem, men ibland händer det att man trycker på fel knapp…
Dagens undran: Jag har å ena sidan svårt att förstå de som håller fast vid bibeln eller andra motsägelsefulla och skrämmande religiösa skrifter. Det mysteriet tvivlar jag på att jag nånsin kommer få förklarat. Å andra sidan har jag även svårt att förstå den mera deistiska synen på gud som skaparen, den "förste röraren", som sedan han satt igång det hela hållt sig i bakgrunden och inte utför några mirakler, osv. Vad är poängen med en sån gud? Den är en typisk "god of the gaps", och den tillför absolut ingenting till ens livsåskådning.
Jag menar, att man vill ha en kärleksfull låtsaskompis går att sympatisera med. Men att hålla fast vid ett övernaturligt väsen som tände stubinen till Big Bang - varför?
Lika lite förstår jag panteismen. Varför kalla naturen, universum eller kärleken för "gud" när vi nu har tre fina ord som fungerar alldeles utmärkt?
Jag har inget emot irrationella, ovetenskapliga argument för att hålla fast vid en särskild åsikt eller livsåskådning. Så länge åsikten i fråga faktiskt tillför någonting för den person som har den kan jag åtminstone sympatisera. Även jag har ju saker jag tror på bara för att jag hellre vill att det ska vara på ett visst sätt. Men att tro på gud utan att det tillför en någon känsla av mening eller en tro på livet efter detta, det förstår jag inte.
