Kan man sakna livsåskådning? Det var en av frågorna som dök upp på Humanistkursen förra veckan. Jag har funderat lite mer på saken.
Jag anser inte att man kan sakna livsåskådning. Alltid har man något slags förhållningssätt till världen, hur oreflekterat det än må vara. Kanske är det lite naivt av mig men jag kan faktiskt inte tänka mig att någon person kan leva sitt liv helt utan att någonsin reflektera över hur världen fungerar, hur man borde bete sig mot varandra, etc.
Det intressanta är att även om man misstänkte att en person helt saknade livsåskådning skulle detta vara nästintill omöjligt att bevisa. För så fort man börjar fråga om en persons åsikter har man ju automatiskt lett personen till att börja reflektera över frågorna.
Där ligger väl problemet möjligtvis i att människor verkar känna ett behov av att alltid kunna svara på frågor, även när det är rena smakfrågor som man inte kan ha fel om. Exempelvis är det ju nästan fult att inte ha någon åsikt om vilket parti man borde rösta på i riksdagsvalet. Att svara "Jag vet inte" på en smakfråga får en att framstå som… oreflekterad, antar jag.
