Cecilia Bornäs skriver om Humanisterna i Sydsvenskan:
Förbundet Humanisterna är intressant eftersom det både är en reaktion mot och ett uttryck för en naivitet i förhållande till religioner, en naivitet som är påtaglig i den svenska debatten. Blåögdheten yttrar sig mycket riktigt i en överdriven respekt för religiös tro, men den rymmer paradoxalt nog också tankar om att religiösa grupper alltid är homogena, att deras troende medlemmar alltid lyder sina andliga ledare och att de dessutom drivs av en maktlystnad som hotar vanliga medborgare.
Alltså: Humanisterna tror enligt Bornäs att alla religiösa är likadana och extremister* därtill.
Jag kan på ett sätt förstå att hon fått den uppfattningen efter att ha tagit del av Ulvaeus, Sturmarks och andras debattinlägg i olika medier. Men den synd vi är skyldiga till är inte tron att alla religiösa människor är extremister - det är generaliserandet hon reagerar på. Och det är en synd som hon ironiskt nog själv gjort sig skyldig till i sin egen artikel.
Humanisterna är ett förbund med uppemot 3000 medlemmar, det består inte enbart av Ulvaeus och Sturmark. Och när man skriver en debattartikel är ett visst mått av generaliserande nödvändigt för att ens budskap ska gå fram. Vi skulle naturligtvis kunna börja med nåt slags obligatoriskt tillägg i slutet av varje diskussion där vi medger att "detta gäller naturligtvis inte alla religiösa", men ärligt talat - är inte det redan underförstått?
Jag tror att Bornäs ser det hon vill se. Om hon utifrån vad hon hört och läst av Humanisternas framträdande debattörer tror att vi förlorat fokus på människan har hon nog missat poängen.
* "Fundamentalism" används idag i bemärkelsen "extremism" av väldigt många. Jag försöker låta bli. Religiösa fundamentalister är inte nödvändigtvis högljudda extremister.
