Så var det dags: Jag har gjort min internationella debut.
Nåja, kanske inte riktigt, man har ju haft LiveJournal och hängt på forum i alla tider. Men nu har jag iallafall en engelskspråkig blogg. Jag kommer ta upp ungefär samma ämnen som jag gjort här, men med större potentiell publik. Så varsågod och ändra länkar och bokmärken!
Vi ses på Life before death!
Man kan bli feminist för mindre
Läser i DN om kvinnotaxi i Iran (hittar inte artikeln på webben, har någon sett den?). Som bekant lever kvinnor i många länder under apartheid, alltsomoftast med religiösa förtecken. I Iran får de åtminstone köra bil, vilket är mer än vad kvinnorna i Saudiarabien tillåts. Och i varje diskussion om Iran måste det alltid nämnas att en majoritet av deras universitetsstudenter minsann är kvinnor.
Jamendåså!
Då behöver vi väl inte bry oss om att kvinnorna måste sitta längst bak i bussen och inte får beblandas med männen. Då är det väl skit samma om de inte får klä sig som de vill. Vad är väl begränsad personlig frihet i jämförelse med den oändliga generositeten männen visat då de tillåter en att utbilda sig?
Nu finns det alltså ett taxibolag med mestadels kvinnliga anställda, där alla chaufförer är kvinnor och kunderna likaså (pojkar under tolv i mammas sällskap får åka med). Det låter väl trevligt? Nu kan kvinnorna åka till och från jobb och universitet i sina giftgröna taxibilar utan att oroa sig för att bli tafsade på eller våldtagna av kåta taxichaffisar.
Jag är ingen "kvinnosakskvinna", jag klarar inte att engagera mig på mer än en front i taget. Men man måste vara en idiot för att missa att kvinnotaxi inte är ett slag mot patriarkin. Man åstadkommer med segregerad taxi två saker: 1. Man lindrar ett symptom av kvinnoförakt, genom att helt enkelt förhindra de oförbätterliga männen att komma i kontakt med kvinnorna, istället för att tvinga dem att ändra sig, och 2. Fördjupar apartheiden, ökar klyftan mellan kvinnor och män tills folk faktiskt kommer att tro att vi kommer från olika planeter.
Det är nästan så att jag börjar kalla mig feminist.
Certhia familiaris och andra fågelvänner
Trädkryparen (Certhia familiaris) är en liten brun fågel som man troligtvis inte ens lägger märke till om man inte har ett ordentligt naturintresse redan. Den är brunspräcklig som en gråsparv på ryggen och vit på magen, och kryper uppför lodräta stammar på jakt efter småkryp att mata ungarna med.
På mina föräldrars tomt hade en trädkrypare boat i en rutten björk som spruckit och ungarnas utveckling kunde följas noga - fast man blev utskälld efter noter av modern när man närmade sig boträdet.
Kortet är taget endast ett par dagar innan ungarna lämnade boet, för någon vecka sedan. De hade duniga tofsar på huvudena (syns som suddigt grått) och näbbkanterna var som synes fortfarande kycklinggula. Fågelungar stimulerar sina föräldrar att ge dem mat genom tydliga signaler; ett stort rött gap med gula kanter och höga skrik.
Att små sångare matar upp gigantiska gökungar, ett minst sagt slitsamt bestyr som man tycker att de borde överge självmant, beror på att gökungens enorma gap är ett s.k. superstimulus. På samma sätt har människan en svaghet för socker som gör att vi ofta äter mycket mer godis än vad vi vet att vi borde - vi kan helt enkelt inte låta bli, eftersom vi har utvecklats i en värld där socker var en bristvara och något man kastade sig över när man fann det.
Teoretisk kunskap om naturen är roligast när den går att observera direkt. Förutom trädkryparen har talgoxar, blåmesar och fyra par svartvita flugsnappare (Ficedula hypoleuca) häckat på tomten. Flugsnapparnas akrobatiska konster då de i flykten fångar insekter är fantastiska att beskåda. Nu har de dock gett sig av allihop. Jag önskar dem lycka till och välkommen tillbaka nästa år.
1. Varför handlar över hälften av de populäraste privatbloggarna om mode? Vad är det för drift som gör framförallt tjejer intresserade av att titta på kläder, väskor och smink? Jag är uppriktigt förbryllad. Mode är verkligen fullständigt obegripligt för mig.
2. Jag sitter i egenskap av redaktionssekreterare och redigerar en artikel till nästa nummer av Humanisten, och funderar på ordet "gud". Jag försöker att konsekvent skriva gud med litet g så länge det gäller ett gudsbegrepp; en-gud-vilken-som-helst. Men när det handlar specifikt om den kristna guden så måste gud vara ett egennamn och därmed stavas Gud. Dock märker jag att det inte alltid är alldeles lätt att utröna i vilken bemärkelse man använder ordet. Spelar det egentligen någon roll, är det någon som bryr sig?
3. Varför tycks män mindre oroade och upprörda över Pro-ana än kvinnor? Eller är det bara jag som inbillar mig? Är jag överkänslig bara därför att jag är så smal att jag ibland fått frågan om jag har anorexia?
4. Alla borde läsa webserier, och då inte bara xkcd och Sinfest. Ctrl+Alt+Del har just nu en storyline om hur en av huvudpersonerna (som inte har huvudet riktigt fastskruvat) har startat sin egen religion, naturligtvis med spel (tv-, data- roll-… you name it) i fokus. Den börjar här, läs och njut.
Metro om humanistisk konfirmation
Metro gör ett ganska allvarligt feltramp i sin artikel om humanistisk konfirmation. Vem som sagt till dem att "konfirmander med gudstro underkänns" har jag ingen aning om - troligtvis är det helt och hållet artikelförfattarens påfund.
Christer Sturmark förklarar mer på vår hemsida.
Fysikavundsjuka eller fysikarrogans?
En färsk post på den eminente PZ Myers blogg Pharyngula handlar om hur den biologiska vetenskapen misshandlas i fiktion i större utsträckning än fysiken. Den sedvanligt långa diskussionen som tagit vid handlar till stor del om den ständiga konflikten mellan biologer och fysiker. Fysiker är ju nämligen lite förmer än biologer.
Hierarkier finns nog inom alla branscher och ju närmre man tittar desto mer intrikata är konflikterna. Neurokirurger är högre stående varelser än hjärtkirurger, alla läkare som skär i människor är bättre än de som bara tittar och petar lite, och alla läkare står över tandläkare. Trumpet- och violinsolister är tjusigare än andra musiker, och alla solister är finare än ensemblemusiker. Astrofysiker är smartare än alla andra fysiker, teoretiska fysiker är förmer än ingenjörer, all fysik är bättre vetenskap än biologi, och endast naturvetenskap är sann vetenskap - samhällsvetarna får låna ordet på nåder.
Exakt hur arroganta personer inom olika discipliner är varierar nog, men strömningarna är tydliga och ej att förneka.
Diskussionen på Pharyngula är en intressant inblick i olika människors resonemang. Vissa vidhåller att fysik är en mer fundamental och framförallt mer robust vetenskap än biologi, och därmed mer sann. Somliga går till och med så långt som att påstå att all biologi går att härleda från fysiska grundprinciper, vilket de som faktiskt är biologer naturligtvis tycker är goja. Några biologer kommer istället från andra hållet och påstår att fysik är så grundläggande att det rent av är simpelt och trivialt, medan biologin som vetenskap är fruktansvärt stor och komplex. Och sen finns de som helt enkelt gör ett försök att lugna ned extremisterna - vi sysslar ju alla med vetenskap, låt fysiker vara fysiker och låt biologer syssla med biologi. Kan vi inte bara komma överens om att hålla oss till våra respektive områden?
Det är vad jag skulle önska; samexistens med ömsesidig respekt och erkännande. Och att vi håller oss borta från att kommentera varandras vetenskaper utan att ha läst på ordentligt först - inget gör mig mer irriterad än fysiker som påstår att evolutionsteorin är felaktig, eller biologer som tycker att kvantfysiken måste vara fel därför att den är obegriplig. (Som Niels Bohr sa, "Anyone who is not shocked by quantum theory has not understood it." Jag erkänner villigt att jag tillhör den kategorin.)
Sedan kan vi gärna mötas och diskutera världens storhet med varandra. Det gör jag och min pojkvän, som till hösten börjar studera fysik på Oxford, hela tiden. Han var för övrigt en typisk fysiksnobb när jag först började chatta med honom, och kom med ständiga gliringar om hur min favoritvetenskap knappt är någon vetenskap alls. Genom att ha lärt känna mig och därmed utökat sin egen kunskap om biologi har han gjort en helomvändning.
Vi har insett att vi båda egentligen är fascinerade av precis samma sak: Universums sammansättning och funktion (eller, som Sven Yrvind uttryckt det, "systemet som ligger till grund för hur allting fungerar"). Men medan han närmar sig ämnet på den mest fundamentala nivån, föredrar jag att titta på de mest komplexa fenomen vi känner till. Båda våra områden är riktiga och viktiga vetenskaper, och vi har stort nöje av att utbyta teorier och faktoider.
Men en sak var vi överens om från början: Både fysik och biologi är bättre vetenskaper än kemi…
Mycket trevlig kolumn i DN idag av PC Jersild. "Ett ord i rättan tid", sa min mor, och jag kan inte annat än hålla med. Vi behöver fler lugna, sakliga röster som säger som det är. Något som slagit mig angående religionsdebatten de senaste månaderna är hur många av de som egentligen håller med oss (Humanisterna, Dawkins och andra) i sak sätter sig på tvären och gnäller, "Ja alltså jag tror inte på gud, men måste ni vara så otrevliga? Folk kan väl få tro på vad de vill?"
Jo visst, självklart. Vi humanister rapar åter och åter igen upp det som närmast börjat bli en meningslös litania: Självklart måste vi ha religionsfrihet - därmed inte sagt att religioner och andra livsåskådningar ska vara bortom all kritik! Ska det vara så himla svårt att förstå detta enkla faktum; att lära sig att skilja på sak och person?
Jag tycker dock PC Jersild kliver lite fel när han skriver:
De religiösa kräver respekt för sin tro. Så länge man inte hotar människor, blandar ihop religion och politik eller hindrar viktiga humanitära insatser är det ett rimligt krav. Men kunde man inte kräva samma respekt tillbaka? Eller måste en sekulär rörelse som Humanisterna komma tassande med mössan i hand och viskande be om ordet för att respekteras?
Själv tycker jag inte att jag har något krav på mig att respektera någons idéer om mystiska krafter, mirakel och zombiefrälsare. Men så förväntar jag mig inte att de ska respektera mina åsikter heller. Den ömsesidiga respekt Jersild skriver om bör ligga på ett annat plan: Vi måste respektera varandras rättigheter. Rätten att tycka, tänka och tro vad man vill, och rätten att ge uttryck för vad man tycker, tänker och tror.
Dessa rättigheter hyser alla humanister den djupaste respekt för, det kan jag lugnt säga utan att ha talat med dem allihop. De är nämligen ett fundament för den humanistiska livsåskådningen, något man helt enkelt måste gå med på för att kunna kalla sig humanist. Något slags minimikrav.
Och det är denna rättighet de som klagar på religionskritiker vill inskränka. De har gått på myten bl.a. Richard Dawkins rasar emot: Att religiös tro är värd mer respekt än andra trosföreställningar.
I korthet uppmanade jag alla muslimer: skicka mig allt som media inte skriver; alla som är bra med Islam, allt som gör det till en fantastisk religion enligt er, skicka det så garanterar jag två kolumner med dessa (era) åsikter.
Jag skrev tydligt att dessa texter skulle mejlas till en specifik mejladress och uppmanade läsarna av denna blogg att sprida den till sina muslimska bröder/systrar.
Nu har det gått tio dagar och resultatet är fanimej skamligt. Ingen, jag upprepar INGEN har mejlat!
Pinsamt!
Man brukar tala om kattmänniskor och hundmänniskor. På något sätt förväntas man välja sida - och att man ska likna djuret man föredrar. Jag älskar både hundar och katter men tror jag föredrar de senare. Det är någonting i kombinationen dödlig elegans och sockersöt mjukhet jag bara inte kan motstå. Men katter och hundar är enligt mitt tycke för olika för att jämföras. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för.
Alla som upplåter sitt hem åt en utekatt vet att "kattägare" är ett meningslöst uttryck. Det går inte att äga en fritt vandrande katt - man ger den en varm skön sovplats, god mat och lite massage, och så hoppas man att den finner för gott att komma tillbaka från de sälla jaktmarkerna då och då. Hundar, å andra sidan, är hjälplöst flockbundna och så hårt avlade att deras hjärnor aldrig lämnar valpstadiet. I Steve Jones bok Almost Like a Whale (en mycket läsvärd modern omskrivning av Darwins Origin) kan man läsa om hur olika hundraser "tillåts" mogna olika långt - familjehunden är glad och lekfull som en vargvalp men kan inte jaga, medan vallhundar får komma lite längre i sin jaktinstinkt och börjar springa efter andra djur och kanske till och med snappa efter dem. Hundar är dessutom lätta att kuva, att hålla längst ned på flockens rangordning så att de lyder order. Försök göra det med en 60 kilo tung alfahane!
Katter å andra sidan är fortfarande mycket lika sina vilda släktingar. Ny forskning har placerat tamkatten tillsammans med vildkatter från mellanöstern, i de områden där människan först uppfann jordbruket. Jordbruk drar som bekant till sig ohyra och ohyran drog till sig vildkatter så tidigt som för 130 000 år sedan. Katterna flyttade alltså självmant in hos människan, och selekterades därefter för mildare temperament. Gosighet, det vi möjligen kan kalla "tamhet", är inget vi avlat på, utan utvecklades helt enkelt i ett naturligt symbiosförhållande människor och katter emellan. Först på senare tid har man börjat avla fram underliga varianter med lockig päls eller konstiga ansiktsdrag.
Själv tror jag dock att jag alltid kommer att föredra den gamla hederliga bondkatten. Eller möjligtvis den vackra, lejonlika abessiniern.
Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling
När jag funderade på hur jag skulle lägga upp min lilla serie om honungsbin kom jag fram till att jag förutom att skriva om de olika bikasten naturligtvis måste beskriva livets gång i ett bisamhälle; hur det förändras med årstiderna. Snart insåg jag att vad en arbetare är och gör är så starkt kopplat till detta att jag helt enkelt tänker behandla dessa ämnen samtidigt.
Min Bisyssla - del 1: Inledning
Min Bisyssla - del 2: Arbetarens liv och årstidernas växling
Arbetsfördelning
En markant skillnad mellan honungsbin och exempelvis myror och termiter är att arbetarna inte är sinsemellan indelade i kast. Hos många myrarter finns det arbetarmyror av olika typer med markant olika kroppsbyggnad som har helt olika uppgifter. Ett intressant exempel är armémyror, vars soldatkast har så stora käkar att de inte kan äta själva utan måste passas av mindre arbetarmyror. Hos bin är de olika arbetsuppgifterna istället tilldelade olika åldersgrupper. Varje enskilt arbetsbi kan således utföra alla tänkbara uppgifter i ett samhälle under sin livstid. Oftast håller sig arbetarna till en viss uppgift under en viss period av sitt liv, men arbetsfördelningen är plastisk och bin kan lätt anpassa sig och göra det som behövs.
Vinterbin
Arbetsbin som kryper ut ur sina puppor på sensommaren och hösten är mer långlivade än sina tidigare födda systrar, eftersom de inte ger sig ut i fält och sliter ut sig. Istället sitter arbetsbin på vintern i en tät klunga runt drottningen, som knappt lägger några ägg alls. Ett normalstort samhälle kan innehålla runt 20 000 bin vintertid. De håller över 30 grader inne i vinterklotet, även om samhället är helt oisolerat, och cirkulerar precis som kejsarpingvinhannar när de ruvar på sina ägg genom antarktiska snöstormar. Bina har under hösten motat ut alla drönare som helt kallt får frysa ihjäl - att hålla drönare vid liv hela vintern när de inte kommer att ha någon egentlig arbetsuppgift förrän på försommaren vore slöseri med dyrbart foder.
Ambin
Bin som föds i början på säsongen, när drottningen väl börjat lägga ägg igen efter vintermånaderna, har ett stressigare och mycket kortare liv att se fram emot än vinterbina. När biet först kryper ut ur sin skyddande cell (t.v.) är den rikliga behåringen rufsig och det första biet gör är att putsa sig ordentligt. Därefter börjar det sin arbetsbana som putsbi - cellerna i yngelrummet (den del av bisamhället där drottningen uppehåller sig och lägger sina ägg) måste städas ur ordentligt för att drottningen ska acceptera dem och lägga nya ägg.
När biet är några dagar gammalt äter det ordentligt med pollen och honung och sätter igång fodersaftproduktionen. Denna fodersaft ges till alla larver, men de larver som ska bli arbetsbin och drönare får endast lite fodersaft som sedan drygas ut med honung och pollen, medan drottninglarver får rikligt med fodersaft genom hela sin utveckling. Bin som producerar fodersaft och håller jämn temperatur i yngelrummet kallas ambin. De passar även upp på den äggläggande drottningen, putsar henne och ger henne mat.
Husbin
Efter drygt en vecka gör det unga biet sin första flygtur, som brukar kallas förspel. Då flyger biet framför samhället med huvudet vänt mot flustret (kupans smala öppning) i små cirklar för att orientera sig. Om det varit dåligt väder i några dagar kan en hel del ungbin samlats på "kö" för att göra sitt förspel och det kan då bli fullt med bin som något förvirrat surrar omkring utanför kupan så snart det blir sol igen.
Vid det här laget har biets vaxkörtlar utvecklats färdigt och biet kan börja tjänstgöra som byggbi. Redan innan vaxkörtlarna är igång kan biet använda sig av avgnagt vax för att reparera trasiga celler och bygga lock på puppor och honungsceller, men det kan nu alltså även producera eget vax från små körtlar på undersidan av buken. När vaxet är färskt är det poröst och vitt, den gula färgen får det först när det varit i samhället en tid. Biet tjänar i den här åldern även som renhållare, och flyger ut med skräp och döda bin; sådant som inte ska vara inne i samhället. Dessutom tar det emot nektar som fältbina drar in och lämnar precis innanför flustret. Nektarn flyttas upp ovanför yngelrummet och tas om hand för att ombildas till honung (mer om detta i ett senare avsnitt).
Vaktbin
Vid biets 18:e-20:e levnadsdag har giftkörteln utvecklats ordentligt och hon kan då tjänstgöra som vaktbi. Vaktbin patrullerar vid samhällets fluster och passar så att inga ovälkomna gäster kommer in. Mycket få bin behövs som vakter och många bin hoppar därför över detta stadium. Om bin upptäcker något som upplevs som ett hot de inte kan hantera själva sticker de gadden i vädret och fläktar frenetiskt med vingarna, vilket påkallar omgivande bins uppmärksamhet - därför är det sällan ett enstaka bi som attackerar, om man nu skulle råka göra bina upprörda.
Gadden i sig är en ombildad ovipositor; ett långt organ många insekter av honkön använder för att iordningställa en plats för sina ägg och sedan fästa dem. Detta förklarar varför drönare inte har någon gadd. Hos honungsbin har ovipositorn alltså blivit ett rör genom vilket gift pumpas från en blåsa försedd med en egen liten muskel. Gaddens kraftiga hullingar är perfekta för att fastna i exempelvis människans mjuka elastiska hud (däremot inte i andra bin!), och när biet flyger iväg slits giftblåsan ut och sitter kvar och pumpar in gift. Om du mot förmodan blir stungen av ett bi ska du alltså se till att det inte sitter någon gadd kvar eftersom du då får i dig mer gift!
Dragbin
När biet är ungefär tre veckor gammalt börjar det slutligen flyga ut för att samla det samhället behöver. Det första bina letar efter på våren är vatten, som behövs för fodersaftproduktionen. Vatten används även för att kyla ned samhället under heta sommardagar då fläktning inte räcker för att hålla rätt temperatur. Pollen är också viktigt tidigt på säsongen eftersom det innehåller de fetter och proteiner som är essentiella för ynglens utveckling. Ett vuxet bi är fullt utvecklat och behöver endast energi i form av socker; därför är pollen av högre vikt än nektar tidigt på våren. Under för- och högsommar samlar dragbina nektar för fullt, så att de ska ha ett ordentligt matförråd att överleva på under vintern. Förutom vatten, pollen och nektar samlar bina även propolis, eller kittvax, från bl.a. tall- och grankoda. Detta ämne använder bina för att "klistra igen" öppningar, t.ex. springor mellan två lådor.
Arbetsbin som arbetar i fält lever endast några veckor, snarare än några månader som vinterbina. Notera hur biet på maskrosen ovan knappt har någon behåring alls på bakkroppen; den har slitits ned i fält. Drottningen är betydligt mer långlivad, trots att hennes liv på sitt sätt är minst lika arbetsamt som ett arbetsbi - hon måste lägga tusentals ägg om dagen under högsäsong. Ett starkt bisamhälle kan innehålla runt 90 000 individer under sommaren.
Nästa del
Nästa del handlar om drottningen och drönarna, bisamhällets reproduktiva individer.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Aug | ||||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
